I det senaste avsnittet pratar vi lite om det här med att Östra Småland plockade upp vårt poddsnack om Robert Gustafsson och Allan Svensson och de andra skådespelarna i farsen Charmörerna på vift. Vi hade ju synpunkter på det här med kvinnoskildringarna i farsen. Vidare blir det en hel del om vacklande självkänsla.

Och så dyker Tobinho upp. I podden, alltså. Som spelades in på stranden i Köpingsvik, Ölands Ibiza. Lyssna här.

Käk hos Tobinhos och de som följde bloggen när det började, 2007 och framåt, vet att jag ofta våldgästade Tobinhos för gratiskäk.
Sedan slutade Tobinho spela fotboll, jag fortsatte lite till, men även om vi bor tämligen nära varandra (500 meter…) får man olika liv, olika tider och man träffas inte så ofta.

Nu hjälper ju Tobinho mig med Kalmar FF:s U 17-lag och plötsligt träffas vi oftare. Innan träningar, dricker kaffe, pratar fotboll, efter träningar, dricker kaffe, pratar fotboll och nu var det kaffe och rosé hemma hos Tobinho och det är klart att vi snackar en hel del Kalmar FF. Eftersom Tobinho är längre in i den inaktiva karriären frågade jag honom om han saknade att spela fotboll.

Han hade varit på GFA och kikat när Kalmar FF spelade 1-1 mot Malmö FF, det var en fantastisk inramning (jag såg den på TV) och om man ska sakna att spela fotboll någon gång är det här ett sådant tillfälle.

Jag frågade Tobinho och han tittade på mig och svarade; ”absolut inte”.

Han var färdig med fotbollen. Hans kropp sa ifrån. Och så fick han ett väldigt fint slut. Hans sista hela säsong var han ordinarie, han var vår kanske bäste spelare och han kunde kliva av med den känslan i själen.

Jag tror att det är viktigt.

Det var samma sak för mig. Jag fick vara bidragande hela vägen in. Jag trodde inte att den känslan skulle vara viktig, men när man sedan stod där och det var färdigt insåg jag att den faktiskt var det.

Inte heller jag saknar det. Inte ens när det är som mot Malmö FF. Jag var ju så jävla nojig som spelare att jag ändå inte hade kunnat njuta av det. Jag hade bara funderat på allt som kunde ha gått snett. Alla förväntningar som kunde ha brustit. Och så vidare.

Och Tobinho och jag hade ju annat att tänka på. Våra U 17-killar hade träningsmatch dagen efter mot IK Brage. IK Brage, som var på miniläger i Kalmar och som tränas av vår vän och forne lagkamrat Mikael Eklund.

(Mikael Eklund i lite för stora kläder på träningslägret i La Manga 2009)

(En underbar bild från 2009, Tobinho vinner mustaschtävlingen på lägret i La Manga. Men kika på Micke Eklunds reaktion längst ner till höger. Han är nästan gladare än Tobinho!)
Så Tobinho och jag diskuterade taktik, fasta situationer och vad vi ville få ut av matchen mot IK Brage.

Hur det gick mot IK Brage? Vi spelade 3 x 35 och vi vann med 5-0. Eklund tackade för lektionen och menade att vi höll bättre klass än Stockholmslagen som de vanligtvis mötte.

Sådant är alltid svårt att veta, men jag har ju vissa tankar om vilken fotboll jag vill att vi ska spela och stundom var vi där.

Jobbigast var att springa till GFA. Tobinho och jag må ha lagt av, men vi har alltid gillat att träna och nu passade vi på att vara effektiva och i stället för att köra bil sprang vi de dryga sju kilometerna till GFA. Tobinho sprang Victorialoppet nyligen och höll då en kilometertid på ca 4 minuter i det drygt nio kilometer långa loppet. Wastå sprang också, hade en snittid på ca 4.09 min per kilometer och jag fattar ingenting. Karln tog ju inte ett enda extra steg under sin 18 år långa elitkarriär. Nu har han deffat ner sig tio kilometer och springer långlopp (nåja).

(Provisorisk Kettlebell i hemmagymmet)

(Gubbarna innan löpturen)

Och apropå att spela så som man vill spela. Eftersom David Elm drog på sig en varning mot AIK på Friends var han avstängd mot MFF och vi kunde lira tennis.

Vad jag tycker om matchen mot AIK? Tja, AIK var större, starkare, bättre och det Emin Nouri gjorde i slutet av matchen var synnerligen olämpligt. Det vet Nouri och jag sa det till honom också. Jag säger ingenting om att AIK-spelarna markerade mot Nouri att de inte accepterade hans beteende, det handlar om att stå upp för varandra. Samtidigt blir det aningen komiskt när Pavey nästan spelare över och man behöver inte vara en dumbom för att förstå att han gör det för att visa AIK:s fans vilken härlig kille han är. Och sedan beter sig Novakovic löjligt, han är trots allt tränare i AIK och det räcker att hans spelare har visat för Nouri att Nouri klev över gränsen.

Tennisen, då? Vi passade på att spela på grus och låt mig säga så här – det gynnade mig å det grövsta. Det blev raggartennis, David fick inte samma utdelning på serve och volley och när han gick på nät kunde jag passera honom. För första gången vann jag fler Supertiebreak än David och det var bra för mitt självförtroende.

Jag fick mersmak och tyckte att vi skulle spela snart igen. Och bokade en tid på uppstuds. Som tur väl var ringde Magnus Carlson i Weeping Willows, han satt på en sportbar i Kalmar och kollade när AIK fick stryk av Falkenberg och påminde mig om att han hade satt upp mig på gästlistan inför Weeping Willows spelning på Fredriksskans senare på kvällen. Tennisen ställdes in, det blev Fredriksskans i stället och det var en fantastisk kväll. Weeping Willows var riktigt bra (och efter fick de njuta av att turnén var över genom att ta det lugnt i ”mitt” gamla omklädningsrum på Fredriksskans) och detsamma kan man säga om huvudakten Lars Winnerbäck.

Ibland är Kalmar en fantastisk stad att leva i.

När vi satt i Studio Samba – och vi satt där tämligen länge – pratade vi om högt och lågt och jag hann tydligen med att säga att Henke Larsson är ett as och det är märkligt, borde jag inte lärt mig att inte använda den typen av uttryck om andra människor? Fast jag sa det – faktiskt – som berömmande. Det var en slags hyllning till Henke Larssons attityd ute på planen. Fast uttryckt i en rubrik ser det ut som allt annat än en hyllning.

Apropå utryckta citat; Kallskänken-Martin och jag hade ett resonemang i podden om buskis-teater. I Kalmar, i Krusenstiernska trädgården, spelar Allan Svensson och Robert Gustavsson och ett gäng andra skickliga skådespelare buskisteater i form av Charmörer på vift. Manuset bygger på en förlaga från 1920-talet och det är, berättade Martin (som såg premiären) rätt sunkiga kvinnoskildringar i föreställningen.
Jag har sett tidigare års föreställningar i Krusenstiernska trädgården. Och har då tyckt att det är märkligt att det som utspelas på scenen är så fast i dåtid. Borde det inte gå att spela fars som inte är daterad?
Det här pratade Martin och jag om och i går tog Östra Småland upp det.

Och så kör det i gång. Även om varken Martin eller jag har något emot att stå bakom det vi säger, det är trots allt våra åsikter, så vet vi att vi är ute på minerad mark. För vi framför kritiska åsikter om något som är otroligt positivt för Kalmar. Att erkända skådespelare sätter upp en föreställning som spelas hela sommaren i Kalmar lockar väldigt mycket folk till Kalmar och det är givetvis bra för turistnäringen och näringslivet. Vilket inte minst Martin är beroende av.
Men ska det betyda att man inte kan uttrycka sin åsikt?
Och Martin och jag vet också att det är så lätt att misstolkas. Martin var ju väldigt tydlig i podden med att skådespeleriet var ypperligt och att han också satt och skrattade för jämnan pjäsen igenom.

Martin bloggade om sina känslor här.

Och i dag följer Östra Småland upp med följande artikeln.

Från det ena till det andra – när vi satt i Studio Samba och snackade började vi prata om favoritserier i Buster. Niklas Holmgren och Sladjan kunde de flesta, medan Kristoffer Bergström inte hade läst Buster. Vitor Hedman, denna yngling, reagerade ”Buster, vad är det?”. Eller, han hade hört talas om Buster, men visste egentligen inte vad vi talade om.
Märkligt det där. För 30 år sedan var det på Busters omslag alla idrottsmän och idrottskvinnor ville hamna. Själv skickade jag in brev och kom med i både Mister Hattrick och 100-klubben (man skulle tricksa till minst 100).
The times they are a-changing.

Jag tog Kalmarflyg till Bromma, jag skulle vara med Sportbladets Studio Samba i dagarna två och på flygplatsen i Kalmar sprang jag in i Erik Israelsson med flickvän, de hade varit i Kalmar under Hammarbys sommarledighet, men nu började träningen igen och även om Erik och jag hörs på sms då och då var det trevligt att få möjlighet att snacka lite mer och längre.

På kvällen blev det Sportbladets TV-studio och det var jag, Sladjan (programledare), Anna (co-programledare), Bosse Karlsson (domarbas), Henrik Strömblad (Viasat) och Niclas Eliasson (AIK) och vi snackade upp VM-semifinalen mellan Brasilien och Tyskland och sedan fortsatte vi snacka medan vi såg på matchen (men vi sände den inte, vilket var ett nytt sammanhang för mig, vi fungerade som en slags polare som man kunde ha medan man själv tittade på matchen) och vi blev, som alla andra, häpna över matchutvecklingen och jag försökte utveckla ett resonemang om de brasilianska spelarnas rädsla, att de måste blivit rädda där ute och i det närmaste chockade och jag tänkte på det SVT:s expert Lotta Schelin sa inför Brasiliens åttondelsfinal mot Chile, när André Pops frågade henne hur man som spelare kände i spelargången minuterna innan en match av det här slaget. ”Man tycker att det är fantastiskt”, sa Schelin.
Det är en grov förenling, tror jag. Jag tror snarare de flesta spelarna är livrädda. Eftersom de vet vad som står på spel. Och de vet vilka konsekvenser ett misslyckande kan få för dem. Så länge det går bra resultatmässigt i matcherna kan de hantera rädslorna, men när det går åt andra hållet förlamas de.
Som mot Tyskland.

Vi hade skön stämning i studion, jag känner Strömblad och Bosse Karlsson sedan innan och Niclas Eliasson var en ytterst trevlig pojke och jag trivs när man kan smågnabbas en smula och dagen efter dök Kallskänks-Martin upp, han fick en spontan ingivelse (är inte ingivelser nästan alltid spontana?) och bokade en flygresa upp till Stockholm på studs när jag berättade att jag skulle dit och jobba några dagar, ”jag behöver komma bort från jobbet, jag hänger på!” och Erik hade berättat att Hammarby IF hade träning på Årsta IP 10.30 på onsdagen och vi tog tunnelbanan dit och släntrade sedan in på träningsanläggningen.
Hammarby började med ett litet fystest signerat fystränaren Claes Hellgren (den forne handbollsmålvakten). Nanne stod vid sidan av planen, ej ombytt och när han fick se oss sken han upp, ”det är bar att byta om, det här är din typ av träning” sa Nanne leende och visade med en gest ut mot planen, där spelarna sprang utan boll.

Sedan snackade Martin och jag med Nanne en lång stund och mitt intryck från i våras kvarstod; Nanne trivs otroligt bra i Hammarby.
Och Hammarby trivs med Nanne. Jag snicksnackade med de flesta spelarna – främst Hopf, Theorin och Kennedy – och det är klart att de är medvetna om Nannes och min relation och att det kanske påverkar vad de säger, men samtidigt känner man om de menar det eller ej och nog fan menade de det!
”Det Nanne säger, så blir det också. Det är helt otroligt!” som Kennedy sa.

När vi ändå var på plats passade vi på att spela in lite podd från ett av avbytarbåsen på Årsta IP och Erik blev gäst.

Precis när Martin och jag tänkte sticka in till stan för en bättre lunch på ett bättre ställe – ”jag har otroligt många kontakter i Stockholm!”, som Martin skrävlade – undrade Erik om vi ville äta med laget i stället. ”Men inte ska väl vi tränga oss på” sa vi med spelad ödmjukhet, men tackade sedan givetvis ja.
– Jag kan sätta upp det på min lön, sa Erik morskt, men sedan visade det sig att Yvonne, som är Hammarbys husmor, gillar mig så mycket att hon ville bjuda oss på lunch.
Vi bugade och bockade. ”Du är alltid välkommen hit”, sa Yvonne.

Jag har väldigt lite att jämföra med, men känslan är att det är en väldigt familjär och behaglig atmosfär i Hammarby.
Inne i matsalen satt sportchef Mats Jingblad och visade norska youtube-klipp för mittfältaren Solli och vid ett annat bord spelade Kennedy, Pablo, Johan Persson, Besara och Mihajlovic kort (”de kan sitta flera timmar efter träningar”, sa Erik) och vi njöt av maten och sedan hängde vi på Erik till tunnelbanan och slutförde poddinspelningen på hotellrummet, innan Martin och jag gled ut på stan och njöt av att ha några timmar helt fria. Det enda vi ville var att dricka lite gott och sedan äta ännu godare och det gjorde vi och när det blev kväll gled jag bort till Aftonbladet igen, det var dags för Studio Samba och den andra semifinalen och nu var det Anna/Sladjan, jag själv samt Niklas Holmgren (Viasat), Kristoffer Bergström (Sportbladet) och Viktor Hedman (hockeyspelare i Tampa) och precis som kvällen innan blev det bra stämning och Hedman visade sig vara grymt fotbollsintresserad och kunde varenda spelare i Premier League, men också en hel del från Allsvenskan och vi pratade om det här med mediainställning, hur man i NHL öppnar sitt omklädningsrum för media efter varje match, men hur vi i Allsvenskan stänger dörren och det slog mig när vi satt där att jag har svårt att se en svensk fotbollsspelare av Viktor Hedmans kaliber ställa upp i ett sådan här mediasammanhang, sitta i ett par timmar och snicksnacka fotboll, men Hedman var prestigelös och ödmjuk och imponerade på mig.

Tanken var att Martin och Speedy (den bäste på press och understöd i Kalmar FF:s historia, skyttekung för Kalmar FF i division II 1997 och med två inhopp i Allsvenskan 1999 på meritlistan) och jag skulle mysa lite hos Anders Timell efter sändningen, men det blev ju förlängning mellan Argentina och Holland och också straffar och vi hann bara med en kort visit på Riche (men hann se Mauro Scocco i den stora baren) innan Martin och jag släntrade hem till hotellet.

Trötta och möra efter en otroligt trevlig dag. Hur podden blev? Lyssna här..

Jag kollar på VM och jag försöker samla intrycken och det är inte lätt och jag vet inte om jag är där än. Så att jag kan samla intrycken och förmedla dem. Det får komma allt eftersom.
Men nog fan led jag med Costa Rica. Sååååå nära en semifinal i VM. Once in a lifetime. Och på samma gång starkt av Holland att samla sig och göra det bästa av situationen när det väl blev straffar.

Semifinal i kväll. Hur det går? Ingen aning. Men jag vet att det här är en förbannat bra låt.