När vi satt i Studio Samba – och vi satt där tämligen länge – pratade vi om högt och lågt och jag hann tydligen med att säga att Henke Larsson är ett as och det är märkligt, borde jag inte lärt mig att inte använda den typen av uttryck om andra människor? Fast jag sa det – faktiskt – som berömmande. Det var en slags hyllning till Henke Larssons attityd ute på planen. Fast uttryckt i en rubrik ser det ut som allt annat än en hyllning.

Apropå utryckta citat; Kallskänken-Martin och jag hade ett resonemang i podden om buskis-teater. I Kalmar, i Krusenstiernska trädgården, spelar Allan Svensson och Robert Gustavsson och ett gäng andra skickliga skådespelare buskisteater i form av Charmörer på vift. Manuset bygger på en förlaga från 1920-talet och det är, berättade Martin (som såg premiären) rätt sunkiga kvinnoskildringar i föreställningen.
Jag har sett tidigare års föreställningar i Krusenstiernska trädgården. Och har då tyckt att det är märkligt att det som utspelas på scenen är så fast i dåtid. Borde det inte gå att spela fars som inte är daterad?
Det här pratade Martin och jag om och i går tog Östra Småland upp det.

Och så kör det i gång. Även om varken Martin eller jag har något emot att stå bakom det vi säger, det är trots allt våra åsikter, så vet vi att vi är ute på minerad mark. För vi framför kritiska åsikter om något som är otroligt positivt för Kalmar. Att erkända skådespelare sätter upp en föreställning som spelas hela sommaren i Kalmar lockar väldigt mycket folk till Kalmar och det är givetvis bra för turistnäringen och näringslivet. Vilket inte minst Martin är beroende av.
Men ska det betyda att man inte kan uttrycka sin åsikt?
Och Martin och jag vet också att det är så lätt att misstolkas. Martin var ju väldigt tydlig i podden med att skådespeleriet var ypperligt och att han också satt och skrattade för jämnan pjäsen igenom.

Martin bloggade om sina känslor här.

Och i dag följer Östra Småland upp med följande artikeln.

Från det ena till det andra – när vi satt i Studio Samba och snackade började vi prata om favoritserier i Buster. Niklas Holmgren och Sladjan kunde de flesta, medan Kristoffer Bergström inte hade läst Buster. Vitor Hedman, denna yngling, reagerade ”Buster, vad är det?”. Eller, han hade hört talas om Buster, men visste egentligen inte vad vi talade om.
Märkligt det där. För 30 år sedan var det på Busters omslag alla idrottsmän och idrottskvinnor ville hamna. Själv skickade jag in brev och kom med i både Mister Hattrick och 100-klubben (man skulle tricksa till minst 100).
The times they are a-changing.