Jag tog Kalmarflyg till Bromma, jag skulle vara med Sportbladets Studio Samba i dagarna två och på flygplatsen i Kalmar sprang jag in i Erik Israelsson med flickvän, de hade varit i Kalmar under Hammarbys sommarledighet, men nu började träningen igen och även om Erik och jag hörs på sms då och då var det trevligt att få möjlighet att snacka lite mer och längre.

På kvällen blev det Sportbladets TV-studio och det var jag, Sladjan (programledare), Anna (co-programledare), Bosse Karlsson (domarbas), Henrik Strömblad (Viasat) och Niclas Eliasson (AIK) och vi snackade upp VM-semifinalen mellan Brasilien och Tyskland och sedan fortsatte vi snacka medan vi såg på matchen (men vi sände den inte, vilket var ett nytt sammanhang för mig, vi fungerade som en slags polare som man kunde ha medan man själv tittade på matchen) och vi blev, som alla andra, häpna över matchutvecklingen och jag försökte utveckla ett resonemang om de brasilianska spelarnas rädsla, att de måste blivit rädda där ute och i det närmaste chockade och jag tänkte på det SVT:s expert Lotta Schelin sa inför Brasiliens åttondelsfinal mot Chile, när André Pops frågade henne hur man som spelare kände i spelargången minuterna innan en match av det här slaget. ”Man tycker att det är fantastiskt”, sa Schelin.
Det är en grov förenling, tror jag. Jag tror snarare de flesta spelarna är livrädda. Eftersom de vet vad som står på spel. Och de vet vilka konsekvenser ett misslyckande kan få för dem. Så länge det går bra resultatmässigt i matcherna kan de hantera rädslorna, men när det går åt andra hållet förlamas de.
Som mot Tyskland.

Vi hade skön stämning i studion, jag känner Strömblad och Bosse Karlsson sedan innan och Niclas Eliasson var en ytterst trevlig pojke och jag trivs när man kan smågnabbas en smula och dagen efter dök Kallskänks-Martin upp, han fick en spontan ingivelse (är inte ingivelser nästan alltid spontana?) och bokade en flygresa upp till Stockholm på studs när jag berättade att jag skulle dit och jobba några dagar, ”jag behöver komma bort från jobbet, jag hänger på!” och Erik hade berättat att Hammarby IF hade träning på Årsta IP 10.30 på onsdagen och vi tog tunnelbanan dit och släntrade sedan in på träningsanläggningen.
Hammarby började med ett litet fystest signerat fystränaren Claes Hellgren (den forne handbollsmålvakten). Nanne stod vid sidan av planen, ej ombytt och när han fick se oss sken han upp, ”det är bar att byta om, det här är din typ av träning” sa Nanne leende och visade med en gest ut mot planen, där spelarna sprang utan boll.

Sedan snackade Martin och jag med Nanne en lång stund och mitt intryck från i våras kvarstod; Nanne trivs otroligt bra i Hammarby.
Och Hammarby trivs med Nanne. Jag snicksnackade med de flesta spelarna – främst Hopf, Theorin och Kennedy – och det är klart att de är medvetna om Nannes och min relation och att det kanske påverkar vad de säger, men samtidigt känner man om de menar det eller ej och nog fan menade de det!
”Det Nanne säger, så blir det också. Det är helt otroligt!” som Kennedy sa.

När vi ändå var på plats passade vi på att spela in lite podd från ett av avbytarbåsen på Årsta IP och Erik blev gäst.

Precis när Martin och jag tänkte sticka in till stan för en bättre lunch på ett bättre ställe – ”jag har otroligt många kontakter i Stockholm!”, som Martin skrävlade – undrade Erik om vi ville äta med laget i stället. ”Men inte ska väl vi tränga oss på” sa vi med spelad ödmjukhet, men tackade sedan givetvis ja.
– Jag kan sätta upp det på min lön, sa Erik morskt, men sedan visade det sig att Yvonne, som är Hammarbys husmor, gillar mig så mycket att hon ville bjuda oss på lunch.
Vi bugade och bockade. ”Du är alltid välkommen hit”, sa Yvonne.

Jag har väldigt lite att jämföra med, men känslan är att det är en väldigt familjär och behaglig atmosfär i Hammarby.
Inne i matsalen satt sportchef Mats Jingblad och visade norska youtube-klipp för mittfältaren Solli och vid ett annat bord spelade Kennedy, Pablo, Johan Persson, Besara och Mihajlovic kort (”de kan sitta flera timmar efter träningar”, sa Erik) och vi njöt av maten och sedan hängde vi på Erik till tunnelbanan och slutförde poddinspelningen på hotellrummet, innan Martin och jag gled ut på stan och njöt av att ha några timmar helt fria. Det enda vi ville var att dricka lite gott och sedan äta ännu godare och det gjorde vi och när det blev kväll gled jag bort till Aftonbladet igen, det var dags för Studio Samba och den andra semifinalen och nu var det Anna/Sladjan, jag själv samt Niklas Holmgren (Viasat), Kristoffer Bergström (Sportbladet) och Viktor Hedman (hockeyspelare i Tampa) och precis som kvällen innan blev det bra stämning och Hedman visade sig vara grymt fotbollsintresserad och kunde varenda spelare i Premier League, men också en hel del från Allsvenskan och vi pratade om det här med mediainställning, hur man i NHL öppnar sitt omklädningsrum för media efter varje match, men hur vi i Allsvenskan stänger dörren och det slog mig när vi satt där att jag har svårt att se en svensk fotbollsspelare av Viktor Hedmans kaliber ställa upp i ett sådan här mediasammanhang, sitta i ett par timmar och snicksnacka fotboll, men Hedman var prestigelös och ödmjuk och imponerade på mig.

Tanken var att Martin och Speedy (den bäste på press och understöd i Kalmar FF:s historia, skyttekung för Kalmar FF i division II 1997 och med två inhopp i Allsvenskan 1999 på meritlistan) och jag skulle mysa lite hos Anders Timell efter sändningen, men det blev ju förlängning mellan Argentina och Holland och också straffar och vi hann bara med en kort visit på Riche (men hann se Mauro Scocco i den stora baren) innan Martin och jag släntrade hem till hotellet.

Trötta och möra efter en otroligt trevlig dag. Hur podden blev? Lyssna här..