Käk hos Tobinhos och de som följde bloggen när det började, 2007 och framåt, vet att jag ofta våldgästade Tobinhos för gratiskäk.
Sedan slutade Tobinho spela fotboll, jag fortsatte lite till, men även om vi bor tämligen nära varandra (500 meter…) får man olika liv, olika tider och man träffas inte så ofta.

Nu hjälper ju Tobinho mig med Kalmar FF:s U 17-lag och plötsligt träffas vi oftare. Innan träningar, dricker kaffe, pratar fotboll, efter träningar, dricker kaffe, pratar fotboll och nu var det kaffe och rosé hemma hos Tobinho och det är klart att vi snackar en hel del Kalmar FF. Eftersom Tobinho är längre in i den inaktiva karriären frågade jag honom om han saknade att spela fotboll.

Han hade varit på GFA och kikat när Kalmar FF spelade 1-1 mot Malmö FF, det var en fantastisk inramning (jag såg den på TV) och om man ska sakna att spela fotboll någon gång är det här ett sådant tillfälle.

Jag frågade Tobinho och han tittade på mig och svarade; ”absolut inte”.

Han var färdig med fotbollen. Hans kropp sa ifrån. Och så fick han ett väldigt fint slut. Hans sista hela säsong var han ordinarie, han var vår kanske bäste spelare och han kunde kliva av med den känslan i själen.

Jag tror att det är viktigt.

Det var samma sak för mig. Jag fick vara bidragande hela vägen in. Jag trodde inte att den känslan skulle vara viktig, men när man sedan stod där och det var färdigt insåg jag att den faktiskt var det.

Inte heller jag saknar det. Inte ens när det är som mot Malmö FF. Jag var ju så jävla nojig som spelare att jag ändå inte hade kunnat njuta av det. Jag hade bara funderat på allt som kunde ha gått snett. Alla förväntningar som kunde ha brustit. Och så vidare.

Och Tobinho och jag hade ju annat att tänka på. Våra U 17-killar hade träningsmatch dagen efter mot IK Brage. IK Brage, som var på miniläger i Kalmar och som tränas av vår vän och forne lagkamrat Mikael Eklund.

(Mikael Eklund i lite för stora kläder på träningslägret i La Manga 2009)

(En underbar bild från 2009, Tobinho vinner mustaschtävlingen på lägret i La Manga. Men kika på Micke Eklunds reaktion längst ner till höger. Han är nästan gladare än Tobinho!)
Så Tobinho och jag diskuterade taktik, fasta situationer och vad vi ville få ut av matchen mot IK Brage.

Hur det gick mot IK Brage? Vi spelade 3 x 35 och vi vann med 5-0. Eklund tackade för lektionen och menade att vi höll bättre klass än Stockholmslagen som de vanligtvis mötte.

Sådant är alltid svårt att veta, men jag har ju vissa tankar om vilken fotboll jag vill att vi ska spela och stundom var vi där.

Jobbigast var att springa till GFA. Tobinho och jag må ha lagt av, men vi har alltid gillat att träna och nu passade vi på att vara effektiva och i stället för att köra bil sprang vi de dryga sju kilometerna till GFA. Tobinho sprang Victorialoppet nyligen och höll då en kilometertid på ca 4 minuter i det drygt nio kilometer långa loppet. Wastå sprang också, hade en snittid på ca 4.09 min per kilometer och jag fattar ingenting. Karln tog ju inte ett enda extra steg under sin 18 år långa elitkarriär. Nu har han deffat ner sig tio kilometer och springer långlopp (nåja).

(Provisorisk Kettlebell i hemmagymmet)

(Gubbarna innan löpturen)

Och apropå att spela så som man vill spela. Eftersom David Elm drog på sig en varning mot AIK på Friends var han avstängd mot MFF och vi kunde lira tennis.

Vad jag tycker om matchen mot AIK? Tja, AIK var större, starkare, bättre och det Emin Nouri gjorde i slutet av matchen var synnerligen olämpligt. Det vet Nouri och jag sa det till honom också. Jag säger ingenting om att AIK-spelarna markerade mot Nouri att de inte accepterade hans beteende, det handlar om att stå upp för varandra. Samtidigt blir det aningen komiskt när Pavey nästan spelare över och man behöver inte vara en dumbom för att förstå att han gör det för att visa AIK:s fans vilken härlig kille han är. Och sedan beter sig Novakovic löjligt, han är trots allt tränare i AIK och det räcker att hans spelare har visat för Nouri att Nouri klev över gränsen.

Tennisen, då? Vi passade på att spela på grus och låt mig säga så här – det gynnade mig å det grövsta. Det blev raggartennis, David fick inte samma utdelning på serve och volley och när han gick på nät kunde jag passera honom. För första gången vann jag fler Supertiebreak än David och det var bra för mitt självförtroende.

Jag fick mersmak och tyckte att vi skulle spela snart igen. Och bokade en tid på uppstuds. Som tur väl var ringde Magnus Carlson i Weeping Willows, han satt på en sportbar i Kalmar och kollade när AIK fick stryk av Falkenberg och påminde mig om att han hade satt upp mig på gästlistan inför Weeping Willows spelning på Fredriksskans senare på kvällen. Tennisen ställdes in, det blev Fredriksskans i stället och det var en fantastisk kväll. Weeping Willows var riktigt bra (och efter fick de njuta av att turnén var över genom att ta det lugnt i ”mitt” gamla omklädningsrum på Fredriksskans) och detsamma kan man säga om huvudakten Lars Winnerbäck.

Ibland är Kalmar en fantastisk stad att leva i.