När jag slutade spela fotboll instiftade Kalmar kommun ett Henrik Rydström-stipendium. Väldigt ärofullt, om du frågar mig. På Stadsfesten i lördags var det premiärutdelning.
Priset ska gå till en talangfull fotbollstjej och kille i åldern 14-16 år i Kalmar kommun. Och jag ser ju gärna också att det finns en viss attityd hos pristagaren. Att spelaren i fråga faktas på planen.
Kalmar kommun, jag själv och BG Svedjenäs (IFK Kalmar) och Thomas Borstam Andersson (Kalmar FF) hade utsett två fina pristagare; Malin Thor från IFK Kalmar och Adam Hellborg från Kalmar FF.

Motiveringar:

Hon är född 1999 och började sju år senare spela fotboll i IFK Kalmar. Där har hon utvecklats till en mångsidig spelare som under våren debuterade i IFK Kalmars A-lag. Hon är lagkapten i Smålandslaget, som i somras var på Elitflicklägret i Halmstad. Där spelade hon så bra att hon tog sig vidare till landslagslägret på Bosön. Dessvärre skadade Malin knät veckorna innan landslagslägret och priset får bli en uppmuntran i skademörkret.

(Malin Thor)

I januari var han skadad och tvingades vara borta från fotbollsplanen. Men han jobbade målmedvetet vidare och när han väl var tillbaka gick det snabbt. Uppflyttad i Kalmar FF:s U 19-trupp, tongivande i Kalmar FF:s Pojkallsvenska lag och snart också belönad med en landslagsplats i P 16-landslaget. Som nyligen tog hem Nordisk pojklagsturnering. Och till det en ödmjuk kille som i en tämligen egoistisk fotbollsvärld tänker på laget.

(Adam Hellborg)

Vi delade ut priset på den stora scenen vid Sveaplan och det var välfyllt framför scenen. När jag klev upp för att presentera pristagarna insåg jag att framtoningen kunde tolkas fel. För istället för att en representant från Kalmar kommun introducerade priset och mig fick jag själv göra det. ”Nu ska vi dela ut Henrik Rydström-stipendiumet” sa jag och insåg att det lät märkligt. Och för att visa att jag insåg det sa jag att ”man kan tyckas vara självgod om man har ett eget stipendium, men det var antingen det eller en gata uppkallad efter mig som jag förväntade mig när jag slutade spela fotboll”, sa jag och pausade för skratten.
Ingen skrattade.
”Alltså, jag bara skojade!”
Inga skratt nu heller.
Gulp.
Det blev en krystad prisutdelning.
Men det förtog inte min stolthet.
Och jag hoppas att Malin och Adam också kände stolthet.

På fredag gör jag comeback på fotbollsplanen.

I våras var det snack om IFK Berga i division II. Men det visade sig snabbt vara praktiskt omöjligt. De tränar och spelar match på ungefär samma tider som vi i Kalmar FF:s PA tränar och spelar.

Men jag har lovat min moderklubb Listerby IK att försöka spela någon match med dem i Blekingefyran. Och i morgon är det dags.
Vi får se hur formen är.
Jag har egentligen inte spelat fotboll sedan jag var med en träningsmatch med Listerby IK i april. Hur det gick då? Stryk med 6-1…