Frukost och Tuva läser KP, jag tänker på drömmarna från natten, de var så verkliga, de sitter kvar i mig och det handlade, som så ofta, om Kalmar FF och jag drömde att jag var inne i omklädningsrummet inför en match och plötsligt tyckte någon att jag skulle byta om och vara med och lira och först blev jag glad, känslan över att vara efterfrågad kittlar alltid egot en smula, men sedan tänkte jag ”nej, nej, jag vill faktiskt inte” och jag har drömt det tidigare.

Att jag ska göra comeback. Men inte för att jag vill, utan för att någon säger att jag ska göra det.

Jag gör aldrig comeback. Något kommer emellan. Eller vaknar jag.

Och jag blir lättad.

För det är faktiskt min genuina känsla – jag vill inte.

I stället drömmer jag om passningsövningar som gör mina killar bättre, skickligare och när jag vaknar försöker jag skriva ner det på ett papper.

Tuva läser i KP om Big Bang, hur kan man veta, undrar hon och jag säger att man inte fullt ut kan veta och Tuva svarar att hon och farfar har funderat lite, ”hundar gillar ju att nosa varandra i baken och också bajsa där andra hundar basat, men hur gjorde den första hunden, den hade ju ingen att nosa i baken?”.

Tuff fråga. Jag förblir svarslös.

På kvällen ser jag lite på Kalmar FF:s cupmatch mot Kristianstad. Det ser energilöst ut. Andefattigt. Som om ingen riktigt vill vara där. Det blir förlust med 2-1. Vi är utslagna ur Svenska cupen.

Efter matchen läser jag kommentarer på Kalmar FF:s Facebooksida. Jag gjorde aldrig det när jag spelade. När jag nu gör det inser jag att jag borde ha låtit bli. Onyanserat. Elakt. Så kan man sammanfatta åsikterna.

Jag vet att spelarna ville vinna mot Kristianstad. Att man tog matchen seriöst. Att man kämpade. Jag skulle tro att de var helt slut efter matchen. Tröttare än efter en bra insats i Allsvenskan.

Men att man, av olika anledningar, jobbade en och en. Att det var splittrat. Att man säkert innan matchen talat om att börja med rätt saker – vinna boll, defensiven och så vidare – men att det inte var förankrat i HELA gruppen. Insikten var inte genuin. Vissa trodde eller hoppades att det skulle gå lättare än vad det gjorde. Och när man då tvingades jaga boll och försöka vinna den blev det mentalt alldeles för tufft. ”Vi skulle ju ha bollen och göra mål på dem, i stället får vi slita för varje millimeter där ute!”

När sådana känslor är cementerade i en matchbild är det enormt svårt att förändra på det. Det krävs att gruppen är solid och gemensam och kanske också varit tillsammans i liknande situationer tidigare. Så att man kan känna igen varningssignalerna och agera innan det är för sent.

Vi lär av våra misstag, inte sant?

Som Håkan Hellström sjunger, Man måste dö några gånger innan man kan leva.