Så blev det äntligen av.

Att jag spelade en tävlingsmatch med min moderklubb Listerby IK.

Jag tillhörde det framgångsrika 76-laget i Listerby IK. Vi slog till och med Kalmar FF:s dito i final i Emmaboda Jul-Kul-cup 1987.

Jag försvann dock till Kalmar när jag blev 16, men jag fortsatte givetvis ha kontakt med mina forna lagkamrater och vi brukade skämta, med stänk av allvar, om att när Listerby IK gick upp i division II skulle jag flytta hem och spela med L.I.K.

Det var faktiskt inte väldigt långt borta.

1996 åkte vi i Kalmar FF ur Söderettan och ner i division II. 1997 vann Listerby fyran och gick upp i trean. Blott en division skiljde alltså. Om vi hårdrar det. Vi i Kalmar FF studsade emellertid direkt tillbaka och 1998 var vi tillbaka i Söderettan.

I Listerby blev det stökigt. Robban, en av mina närmaste vänner i 1976-laget och en av stöttespelarna i A-laget, dog på en träning i december 1997 på grusplanen på Åsavallen i Listerby IK. Hans pappa Pelle tränade laget och hans lillebror Johan spelade i laget (jag berättar om det i det här gamla blogginlägget) och L.I.K trillade ner i division IV igen.

För några år sedan var L.I.K till och med nere i sexan. Nu är man åter i Blekingefyran.

Några av eldsjälarna i Listerby IK, killar som jag spelade ihop med i A-laget innan jag stack till Kalmar FF, har de senaste åren hört av sig och undrat hur det blir. Kommer du hem och gör några matcher med Listerby IK?

Förr om året slutade man med elitfotboll tidigare än i dag. Men sedan vi blev professionella i Kalmar FF spelar de flesta så länge det går och när man slutar spela i Kalmar FF varvar man inte ner.

Så jag har väl varken sagt det ena eller andra. För jag ville ju spela länge i Kalmar FF. Och sedan visste jag inte om min kropp skulle hålla för mer spel. Eller om jag skulle ha tid och möjlighet.

Det blev ju inte enklare när jag gick och skrev på för IFK Berga i våras. Det var en aning otydligt. Jag skrev på som backup, men undrade samtidigt om jag kunde lira i Listerby IK om det inte blev något i IFK Berga. Det skulle inte vara några problem.

Fast det visade sig att jag inte kunde spela för Listerby IK förrän nästa transferfönster öppnade, i slutet av juli.

Där är vi nu.

Och i fredags tog jag bilen ner till Listerby och Åsavallen. Matchgenomgång i klubblokalen. Där vi hade fest efter Tuvas dop 2004. Där det hänger mängder med gamla lagbilder och tidningsutklipp och där vi övernattade på ett pingisläger 1991 och sedan bytte vi om och jodå, jag blev nervös. Det blir jag alltid när det vankas match.

Och så vill jag ju inte göra någon besviken. Jag vill ju inte vara kass och inte tillföra något.

Listerby IK slåss i botten av serien och nu skulle vi möta tabelltvåan Hällaryd. Till det saknades tre, fyra ordinarie spelare.

På uppvärmningen kände jag den vanliga match-segheten. Den som Tobinho och jag alltid förundrades över. Vi kände den båda två när vi lirade. Det spelade ingen roll hur pigga vi var dagen innan eller på morgonen eller två timmar innan matchstart, när vi sedan värmde upp kändes det för jävligt. Trögt. Tungt. Man förstod knappt hur man skulle kunna spela 90 minuter. Med åren lärde vi oss att det skulle fungera ändå, men uppvärmningen har alltid varit en jävla pina.

Det trillade in en hel del publik, Målvakts-Pelle sa efter matchen att det vanligtvis brukade vara 30 personer på matcherna, men att det i dag var 200. Jag vet inte om det stämde, men jag valde att känna mig en smula smickrad. Eller om det var topplaget Hällaryd som lockade.

Gräsmattan på Åsavallen var tjock, men uppvärmningssegheten försvann snabbt. När jag lirade Maxi Cup inomhus i Ronneby i december för L.I.K kände jag mig mest obekväm. Det är svårt att hitta rätt nivå. Jag kan ju inte vara som i Allsvenskan (det vill säga rabiat), men jag kan ju inte heller skita i det.

Mot Hällaryd kändes det emellertid helt okej. Jag gav mig inte in i några diskussioner, jag skrek inte, men jag försökte samtidigt styra mina lagkamrater och ta initiativ. Jag har ju aldrig spelat med många av killarna tidigare och det tog lite tid innan de förstod att de kunde spela bollen till mig, även om jag hade en motståndare i ryggen. Tro det eller ej, jag har rätt hyfsade vändningar och är, trots mina 38 år, någorlunda rapp i benen och jag kunde skapa utrymme åt de andra i laget genom att hålla i bollen ett tag. Jag tyckte att vi spelade helt okej, vårdade bollen, samtidigt som Hällaryd kontrade snabbt.

En bit in i halvleken gick jag, enligt domaren, in för hårt i en duell och på den efterföljande frisparken gjorde Hällaryd 1-0.

I paus var killarna trots underläget tillfreds med hur vi spelade.

Och i andra halvlek höjde vi oss ytterligare ett snäpp. Många i laget gjorde starka insatser och vi kvitterade och fick sedan straff. Jag hade innan matchen sagt till tränarteamet att jag inte ville komma in och ställa till oreda genom att ta över en massa saker. Jag ville inte vara kapten, ta straff och så vidare. Så även om jag slog straffar i Allsvenskan fick den ordinarie straffskytten förtroendet. Men planen var hal, han halkade och drog bollen högt, högt över.

I slutet av matchen tog Hällaryd över, flera spelare hos oss kroknade, men vi kunde hålla undan och plocka en poäng.

Efter matchen pratade jag med hela min uppväxt, kändes det som. Det var gott att se så många bekanta ansikten.

I bilen hem pratade jag med Tobinho. Han undrade hur kroppen kändes. Bra, svarade jag. Förutom kramptendens i ena vaden var det inga problem.

Det kan nog bli någon match till.

Här är en liten text från BLT.