Jag tar bilen till Jämjö, en liten ort i Blekinge. En ort jag kört igenom tusentals gånger eftersom den ligger mellan Listerby och Kalmar. En mack, en pizzeria, en Icaaffär som har öppet till 22 varje dag och förrädiska fartkameror som man lätt missar när man kommer från Kalmarhållet.

Jag minns också ett förödande fotbollsnederlag i just Jämjö.

Jag tror att det var 1987 och mitt lag i Listerby IK var riktigt bra. Vi spelade sjumanna-fotboll och slogs med stora Kaif (Karlskrona AIF) om seriesegern. En omgång återstod. Vi skulle vinna serien om vi tog poäng mot bottenlaget Jämjö.

Många av mina lagkamrater var övertygade om att det skulle bli en enkel sak att slå Jämjö. En kille hade med sig Pommac som han skulle spruta med när seriesegern var klar.

Men allt gick fel. Jämjö gjorde 1-0. Och 2-0. Det var ju inte så här matchen skulle gå. Det var första gången jag fick känna på den där hemska känslan, den där förlamande känslan som drabbar en när man översköljs av besvikelse och förvåning och ilska, när det inte går som man hade tänkt.

Jag tror det är sedan dess som jag alltid räknat med att det ska gå åt helvete.

Jag minns fortfarande hur det såg ut på den lilla planen som vi spelade på. Höstkylan. Hur tårarna brände bakom ögonlocken.

Vi förlorade till slut mot Jämjö med 5-4.

På den tiden kunde det ta flera dagar innan man visste hur det hade gått för de andra lagen i serien. Men sedan sa någon i laget att Kaif hade kryssat i sista matchen och att vi hade vunnit serien ändå.

Men i flera år satt den där taggen kvar. Besvikelsen över att ha förlorat i Jämjö och inte fått chansen att av egen kraft vinna serien och få jubla ihop med sina lagkamrater.

Jag kunde vakna på natten och gräma mig.

I lördags åkte jag alltså på nytt till Jämjö. Jag skulle spela med min moderklubb Listerby IK i Blekingefyran. Mot just Jämjö.

Efter vårsäsongen låg Listerby i botten, det hade bara blivit två segrar. Killarna var en smula desillusionerade. Mot topplaget Hällaryd helgen innan fick vi igång bra spel, jag kunde bidra med en viss bollhållande förmåga, vilket avlastade de andra och plötsligt såg man att det fanns flera fina bollspelare i laget.

Jämjö ligger på fast mark på den övre halvan av tabellen och jag såg fram emot att få revansch på Jämjö.

När jag kom fram till idrottsplatsen i Jämjö sjönk dock mitt mod. Konstgräs!

Det är alltså där vi är i svensk fotboll nu. Konstgrässjukan breder ut sig.

Men jag bet ihop och klappade mig själv på axeln för det smarta att ta med mig sju par skor. Nu kunde jag välja de som passade bäst på konstgräs. Och det var tur att jag hade många par att välja bland. För i andra halvlek lossnade sulan på högerskon.

Jävla konstgräs.

Som vanligt var uppvärmningen en pina. ”Känns det bra?”, frågade Linus, en av lagledarna. ”Nä”, svarade jag ärligt. ”Det har inte känts bra på en uppvärmning på 25 år”, sa jag.

Men jag vet ju också att känslan på uppvärmningen inte har något att göra med hur det sedan går i matchen.

Det gick sedan tämligen bra i matchen. Jämjö var givetvis mer vant vid konstgräs än vad vi var. Till en början utnyttjade de det. Och på topp hade de en kille, Kamara, som var alldeles för bra för division IV. Och han gjorde lite som han ville.

Vi satte dock 1-0. Kamara kvitterade. Vi gjorde 2-1. Kamara kvitterade. Men strax innan halvtid satte vi 3-2 och den ledningen förvaltade vi fint i andra halvlek.

Det blev tumult i slutet av halvleken. Kamara menade att en av våra mittbackar hade sagt något rasistiskt till honom. Vår mittback menade att han inte hade sagt något rasistiskt. Jämjöspelarna backade upp Kamara, men ingen hade hört något. Inte heller domaren.

Jag försökte lugna ner folk. Vid en hörna pratade jag med Kamara och förklarade att vi skulle snacka med vår spelare. Och i pausen sa jag samma sak till andra Jämjöspelare. Att om vår spelare har sagt något rasistiskt är inte det något vi accepterar.

Samtidigt, eftersom ingen hade hört något och eftersom domaren inte hade hört något kunde ju ingen bestraffning utdelas.

I pausen frågade jag vår spelare vad som hade hänt, han menade att det var en rätt oskyldig ordväxling. ”Men om du sa något felaktigt får du be om ursäkt efter matchen”, sa jag och det höll han med om.

Det är en jävligt svår situation. Vilket ansvar har man som lagkamrat när något sådant händer? Vad kan man göra mer än att påtala för vederbörande att det inte är okej? Och att försöka få till någon form av försoning?

Jag minns när vi mötte Umeå i Superettan 2000. Steve Galloway lirade i Umeå och vid ett tillfälle var det någon i vår klack som utstötte apljud mot Galloway. Jag blev vansinnig. Och efter matchen vägrade jag tacka fansen. Jag bad också om ursäkt till Galloway. Som var luttrad. Vilket säger en hel del.

Men då hörde jag vad som uttrycktes från läktarhåll och kunde reagera och agera.

Som sagt, en jävligt svår och obekväm situation. På så många sätt.

Direkt i andra halvlek fick vi straff. I förra matchen bommade den ordinarie straffskytten. Så nu fick jag ta den. Jämjös målvakt gick åt rätt håll och var 24 centimeter ifrån bollen med fingertopparna. Men straffen satt och vi ledde med 4-2.

Min duktige mittfältskompanjon, Linus, råkade emellertid strax därefter ut för en otäck skada. Armbågen hoppade ur led. Han fick åka in till sjukhuset, men vi trummade vidare. Vi satte 5-2 och hade sedan mängder med klara målchanser. Jag tror att vi träffade virket säkert fyra gånger och till det idioträddade Jämjös målvakt vid ett par tillfällen.

När matchbilden ser ut så – att man leder med ett par mål, kan konstgräs vara bekvämt att spela på. För det blir svårt för motståndarna att komma in i dueller och närkamper eftersom bollen rullar så snabbt. Vi fick en bekväm resa in i mål.

I och med segern fick vi lite andrum ner till den negativa kvalplatsen.

Och jag fick revansch från debaclet 1987.