Behöver jag säga något om Kalmar FF?
Kanske något.

Man kan snabbt konstatera att det hittills inte blivit en säsong som vi hoppades på. Vi har inte kunnat bygga vidare på den grund som vi lade i fjol.

Inte ens i våras, när vi resultatmässigt gick riktigt bra, spelade vi ett spel som vi kände oss trygga, bekväma och nöjda med. Efter nio omgångar såg det bra ut. Sedan dess har vi spelat 17 matcher och har på de matcherna tyvärr ett poängsnitt i paritet med bottenlagen. Det är inte skitkul.

Och det känns ju inte fantastiskt bra när vi efter 0-0 mot IFK Norrköping uttrycker glädje över att vi jobbade bra. Att jobba hårt, oavsett motstånd och resultat, ska vara lika självklart som att andas. Det ska vara vår DNA.

Samtidigt, jag vet hur tufft det kan vara i motgång. Hur det självklara blir komplicerat och det handlar om att lära sig något, att växa av det jobbiga.

Som jag ser det står hela föreningen inför olika vägval. Jag har berört det tidigare. Men inflytelserika personer har lämnat sina positioner, ett tomrum har uppstått och just nu vet vi inte riktigt vad vi ska fylla det med. Jag har dock en hel del funderingar och hoppas få möjlighet att hjälpa till.

I går blev det stryk mot Häcken. Det är ingen skam. Även om vi tidigare resultatmässigt haft väldigt lätt för just Häcken. Men som gammal balansspelare gjorde det ont i mig att se att samtliga Häckens mål tillkom från ytan framför backlinjen. Men mot ett spelskickligt lag är det en svår yta att försvara. I synnerhet om man spelar med ett rakt mittfält och om backlinjen inte riktigt vågar hålla upp försvarslinjen. Ja, ja, det är som det är.

Själv åkte jag till Listerby och spelade derby i Blekingefyran mot Nättraby. Listerby IK kämpar för att undvika negativt kval och vi har i höst ryckt upp oss. Nättraby är på säker mark i tabellen, med chans på tredjeplatsen. Med andra ord, Nättraby var favoriter. Med division IV-mått mätt spelade Nättraby fin fotboll. Man ville ha ett vårdat passningsspel och klarade allt som oftast av att ha det också.

Det här var min fjärde match med moderklubben. Förra helgen lirade jag mot Rödeby och jag gjorde ingen jävel glad. Seg, trött och feg i mitt spel. Vi tappade 3-2 till 3-3 på övertid.

I går, mot Nättraby, var det bättre. Roligare. Killarna i Listerby IK har haft en tuff säsong och det präglar agerandet. Man spelar ängsligt och väljer allt som oftast det enkla alternativet. Vilket betyder att man skickar i väg bollen.
Jag har ju aldrig varit en dribbler eller något liknande, men jag försöker bidra med lugn och bollhållande och försöker hela tiden erbjuda ett enkelt alternativ. Och när vi sätter bollen på varandra blir det stundom tämligen hyggligt spel.
Mot Nättraby tog vi ledningen med 1-0 efter ett fint anfall. En ledning som stod sig till 85:e matchminuten, då Nättraby kvitterade.

Vid slutsignalen blev det lite tjafs. Jag lackade ur på några motståndare som hade klagat på domaren i 90 minuter. I division IV är det ju inte direkt VM-domare. Men den här domaren var inte sämre än någon annan. Han tog en ytterst utvisning på en Nättraby-spelare i slutet av matchen, men utöver det var det som man kan förvänta sig. Men jag skulle inte sagt något. Nättrabyspelarna reagerade starkt. Gav mig bannor. Och vem är jag att klaga på någon som klagar på domaren, liksom?
Jag kände att jag var ute på djupt vatten.
Men jag tyckte bara synd om domaren. Som utifrån sina förutsättningar slet på riktigt bra. Men bara fick skit. Så jag sa ”bra dömt”. Och fick genast en Nättrabyspelare på mig, ”fan, vad du fjäskar, du sa ju innan att han inte var bra!”.

Det hade jag inte riktigt sagt, jag hade försökt lugna Nättrabyspelaren genom att försöka få honom att inse vad vi hade att göra med, vi har liksom de domarna vi förtjänar – och domaren var avsevärt bättre än många av oss spelare – och kunde vi inte bara lira, utan gnäll, så jag hade sagt, ”domaren är ändå ingen raket”.
Vad jag nu menade med det. Jag är inte riktigt säker.

När jag nu berömde domaren för insatsen fick jag höra att jag fjäskade.

Vad jag nu skulle tjäna på att fjäska för en domare jag antagligen aldrig mer skulle dömas av?

Jag är emellertid gäst i deras verklighet, det här är deras fotbollsvardag, klart att de bryr sig, blir upprörda och tjafsar. Precis som jag gjorde i min fotbollsvardag, Allsvenskan.
Jag insåg det och vi förbrödrades. Och tackade varandra för matchen.

En parantes i sammanhanget; jag mötte just Nättraby i min sista match i Blekingefyran 1992 eller 1993, innan jag lämnade för att göra 802 matcher i Kalmar FF. Också den matchen slutade 1-1.
Cirkeln sluts.

Podden kan ni lyssna på här.

Texten kan ni läsa här.

TV 4 hörde av sig, kunde jag tänka mig att gästa Superlive? Visst, självklart kunde jag tänka mig det.
Jeppe Hussfelt är programledare, Olof Lundh ständig klippa och nu skulle jag och Emelie Öhlander stärka upp (!) studion. Superlive är ett program som framför allt sänds på webben. I princip nonstop-sändning i över fem timmar. Sedan är vi med då och då när stor-Fyran puffar för programmet samt lite längre partier i TV 4 Sport.
När man sitter i studion vet man snart inte vad som är vad, man bara kör och jag flög upp till Stockholm efter lunch, snabbt ombyte på hotellet och sedan taxi till studion och alla var ytterst trevliga, stämningen var gemytlig och jag sprang in i Anders Andersson, denna synnerligen sympatiska man. Han skulle kommentera två matcher.
Vi hade inte pratat sedan jag hjälpte honom med en bröllopshälsning i fjol. Han skulle vara toastmaster på ett bröllop och bruden var ett gigantiskt stort Peter LeMarc-fan. Anders visste att jag kände Peter och undrade om jag kunde kolla med Peter om det gick att ordna en hälsning av något slag. Bättre upp! Peter spelade in både en hälsning och en fantastisk version av Let it be me. När bruden fick höra sången började hon gråta av glädje.

Sedan blev det en lååååång sändning. Men en väldigt rolig sändning. Avslappnad. Emelie har jag pratat med tidigare, Olof Lundh känner jag ju väl och Hussfelt likaså och det gör att man blir trygg och bekväm och kan hugga i och på varandra och det skapas en bra dynamik.
Eftersom det är ett webb-program blir det automatiskt avdramatiserat och vi ska fungera som en stökig kompis som tittarna kan ha som komplement till matchen de tittar på. Vi är deras sällskap.

Jag kände mig så trygg i deras sällskap att det inte ens bekom mig att jag vid ett tillfälle inte hade svar på tal när Hussfelt började prata om Evertons tränare Martinez. Vi hade pratat om honom vid flera tillfällen tidigare, jag hade sagt något om att jag nog älskade allt med honom. Det snappade Hussfelt upp. Och ville nu fråga mig om just Martinez. Hussfelt startade en mindre utläggning. Om hans passningsspel. Jag hajade till, ”hans passningsspel?”. När Hussfelt sedan benämnde honom som spelare blev jag ytterst osäker. Talar han inte om Evertons tränare? Talar han om en spelare som jag inte har koll på?
När Hussfelt var klar med sitt resonemang tystnade han och förväntade sig ett svar från mig. Men jag kunde ju inte säga något eftersom jag inte visste vem vi talade om! Så jag förblev tyst. När Hussfelt undrade varför jag var tyst bollade jag tillbaka påståendet till Hussfelt.
Det här älskade Olof Lundh. Som direkt dömde ut mina framtida möjligheter inom TV-gebitet.
Ni kan se det hela en bit in i det här klippet.
När vi såg det på nytt erkände Hussfelt att han vilseledde mig när han av misstag sa ”spelare”. Men jag tyckte bara det var kul.

Kontinuitet är en styrka och kontinuitet kan vara en svaghet.
I Kalmar FF har vi länge levt på det som skapades i och med motgångarna 1996. Vi åkte ur Söderettan och ner i tvåan och Kjell Nyberg, som hade varit Tipselittränare, tog över en A-trupp som bestod av fjunisar. De som på den tiden ansågs vara stjärnor försvann när det var dags för division II-fotboll.

Nyberg gjorde vad han kunde med materialet han fick sig till hands. Och byggde en defensiv grund som gav oss en överlägsen serieseger i tvåan. För mig var det ett centralt år. Jag fick ansvar och när de där stjärnorna var borta kunde jag börja växa även som ledare.
Den defensiva grunden har levt kvar. Vi har varit tämligen många spelare som fick vår skolning av Nybergs presspel och när Nyberg klev av som A-tränare och iklädde sig andra roller i föreningen kunde vi spelare prägla varandra. Vi visste ju hur Nyberg ville ha det och kunde föra ut det i gruppen.

När Nanne Bergstrand tog över som tränare (första gången 1998) behövde han bara då och då plocka fram försvarsövningar. Vi var så drillade att tre mot tre i fem minuter var allt som krävdes för att instinkterna skulle väckas till liv igen.

Det byggdes upp en organisation som var mer eller mindre outtalad. Ronny Nilsson som ordförande, Nanne Bergstrand som tränare, Kjell Nyberg som allt annat och så grunden av Nyberg-spelare, som visste hur Bossen ville ha det.
Snart tillkom också Jensa Nilsson, före detta anfallsess i föreningen, som Tipselittränare.

Det var kontinuitet i sin ädlaste form.

Ronny Nilsson drabbades av en stroke 2012, Nanne lämnade efter 2013, jag slutade som spelare och Kjell Nyberg varvade ner.

Och jag var ju den siste spelaren av den där Nyberg-generationen.

Kontinuitet kan vara bra och kontinuitet kan vara mindre bra.

Precis som att jag mådde bra av att ledarna i gruppen 1996 försvann – eftersom det gav mig ett utrymme – är det inte bara av ondo i Kalmar FF:s organisation att förändringar har skett. Åtminstone om vi hittar en ny form för organisationen. För då kan spelare och ledare växa och utvecklas av det nya.

Hittills under 2014 har det emellertid uppstått ett visst vakuum. Rollerna har blivit otydliga. Vid sidan av planen och på planen.

Det är ju inte så konstigt. Kjell Nyberg drog i varenda tråd under drygt 20 år. Nanne och han talade allt som oftast samma språk. I Tipselit fanns Jensa Nilsson som visste vad Nyberg och Nanne ville uppnå. Och i A-truppen fanns vi ett gäng spelare som också förstod. Och jag tog kanske allt det där längst.

Jag vet att många runt omkring tröttnade på att se och höra mig. Och slutade se förtjänsterna med mig som fotbollsspelare. Det är naturligt och ingår.

Men jag hade vissa förtjänster och det är alltid smickrande när man får uppskattning för dem. Även efter att man har slutat spela.

I synnerhet när det kommer från initierat håll. I dagens Barometern pratar Peter Ahlén med Hasse Eklund och Ahlen frågar om informella ledare. ”Hålet efter Rydström finns ju där för någon att växa i. Det finns ett par som kan ta steg, men den mentaliteten finns inte just nu.”
Så svarar Hasse Eklund och jag blir givetvis, på ett sätt, stolt. För det vittnar om att det man stod för och utförde var viktigt.

Samtidigt, det är ambivalent. För det första, det krävs nästan alltid svackor för att någon ska saknas. Jag kan tycka att det är trist. Jag menar att spelare kan saknas även när det går bra utan dem. För det andra, jag tycker att vi har både bra spelare och personer i laget nu. Men man kan inte begära att de ska vara som jag eller leda laget som jag gjorde. Det måste få ta sin tid.

1994 var jag ju inte den spelare och ledare jag sedan blev. Det krävdes motgångar, framgångar, det krävdes att erfarenheter lades till erfarenheter för att jag skulle utvecklas till det jag blev.

I onsdags hade vi strategimöte i Kalmar FF. Nämnde Kjell Nyberg må ha varvat ner, man han är fortfarande stark i föreningen och på hans initiativ samlades ledare och tränare i Kalmar FF och hade en dag av samtal. Samtal om fotboll.

Vilken väg vill vi ta? Hur ska vi nå dit?

Det var fina diskussioner och Kjell och jag fick defensiven på vår lott och jag mös, det var lite som att dubbas av kungen. För jag visste ju att det var Nyberg som hade valt ut mig.

På kvällen blev det middag på Kallskänken och vi började prata om La Manga-filmen 2007, jag fick berätta för Hasse om hur det hade gått till när TV 4 visade en tio minuter lång träningslägerdokumentär från vårt läger i La Manga och Svante bara skakade på huvudet. ”Den sändes sent på kvällen och morgonen efter hade jag mobilen full av missade samtal!”, sa han. Sedan radade Svante upp Rydström-incidenter. Då jag hade fått media, supportrar och sponsorer att gå i spinn
– Helvete, jag har förträngt hur jobbigt det var att ha dig som spelare, sa Svante.

Skönt för Svante att han har mig som tränare i Kalmar FF nu då.

Jag måste medge att det känns jäkligt bra att få vara en del av Kalmar FF. Att påverka riktningen vi ska ta.

Förresten, jag skrev en krönika i Sportbladet om det här med fotboll och politik. Läs här.

Lyssna här!

En alternativ version här.

Det har byggts padeltennisbanor på Ekerums golfanläggningen, Tobinho och undertecknad fick äran att inviga dem och vi slog tillbaka två innebandykillar tämligen enkelt.

När det sedan vankades turnering blev det tuffare. Vi mötte en duo som bestod av rutinerade padeltennisspelare. Som visste hur man servade. Som visste att det handlar om att kunna lobba i padel. Tobinho och undertecknad kunde varken serva eller lobba.

Så vi fick stryk.

Men i vår andra match i turneringen hade vi lärt vår läxa och utnyttjade lobbar och då blev det plötsligt en helt annan historia.

Ibland tänker jag på det här med konstgräs. Det talas om att den unga generationen älskar konstgräs. Men jag minns när jag snackade med Astrit Ajdarevic (då i IFK Norrköping) på en upptaktsträff. Jag berömde honom eftersom jag tyckte att han hade varit bra den föregående säsongen. Men det här med konstgräs, hur kan ni ha det i Norrköping, sa jag anklagande.

Ajdarevic bara skakade på huvudet och svarade att alla spelare i IFK Norrköping ville spela på riktigt gräs. Men att de inte hade något att säga om saken.

När jag nu är tränare i Kalmar FF var det en av de första sakerna jag förändrade – att se till att vi tränar och spelar på gräs. Tidigare tränade KFF:s U 19- och U 17-killar på konstgräs. Och spelade sina matcher på konstgräs. För mig är det vansinne. Inte minst med tanke på att Kalmar FF som förening varit tydligt med att vi är ett lag som spelar på naturgräs! Då kan ju inte våra ungdomar bara vara på konstgräs.

Men det är vansinne av fler anledningar.

För det första förtar konstgräs den levande känslan. Det blir…plastigt och artificiellt. För det andra, det förändrar sättet man kan spela fotboll på. Djupledsspelet försvinner, närkampsspelet avtar. För det tredje, det gör spelare bekväma i teknikutförandet eftersom bollen glider ovanpå och taffliga tillslag får inte de negativa konsekvenserna som de borde få.

Nu tränar vi och spelar matcher på gräs. Och trots att gräsplanen inte är optimal, den har inte riktigt vuxit till sig, föredrar killarna att vara på en halvbra gräsplan framför en bra konstgräsplan. Och då pratar vi om den unga generationen. De som har stor, stor vana av att spela på just konstgräs. Men när de kliver ut på en gräsplan lever de upp. Det gör något med dem.

Det är ju inte så konstigt. Vi har det i oss. Vi väljer gärna det vackra före det stela. Det äkta före det konstladet. Riktigt gräs före konstgräs.