Kontinuitet är en styrka och kontinuitet kan vara en svaghet.
I Kalmar FF har vi länge levt på det som skapades i och med motgångarna 1996. Vi åkte ur Söderettan och ner i tvåan och Kjell Nyberg, som hade varit Tipselittränare, tog över en A-trupp som bestod av fjunisar. De som på den tiden ansågs vara stjärnor försvann när det var dags för division II-fotboll.

Nyberg gjorde vad han kunde med materialet han fick sig till hands. Och byggde en defensiv grund som gav oss en överlägsen serieseger i tvåan. För mig var det ett centralt år. Jag fick ansvar och när de där stjärnorna var borta kunde jag börja växa även som ledare.
Den defensiva grunden har levt kvar. Vi har varit tämligen många spelare som fick vår skolning av Nybergs presspel och när Nyberg klev av som A-tränare och iklädde sig andra roller i föreningen kunde vi spelare prägla varandra. Vi visste ju hur Nyberg ville ha det och kunde föra ut det i gruppen.

När Nanne Bergstrand tog över som tränare (första gången 1998) behövde han bara då och då plocka fram försvarsövningar. Vi var så drillade att tre mot tre i fem minuter var allt som krävdes för att instinkterna skulle väckas till liv igen.

Det byggdes upp en organisation som var mer eller mindre outtalad. Ronny Nilsson som ordförande, Nanne Bergstrand som tränare, Kjell Nyberg som allt annat och så grunden av Nyberg-spelare, som visste hur Bossen ville ha det.
Snart tillkom också Jensa Nilsson, före detta anfallsess i föreningen, som Tipselittränare.

Det var kontinuitet i sin ädlaste form.

Ronny Nilsson drabbades av en stroke 2012, Nanne lämnade efter 2013, jag slutade som spelare och Kjell Nyberg varvade ner.

Och jag var ju den siste spelaren av den där Nyberg-generationen.

Kontinuitet kan vara bra och kontinuitet kan vara mindre bra.

Precis som att jag mådde bra av att ledarna i gruppen 1996 försvann – eftersom det gav mig ett utrymme – är det inte bara av ondo i Kalmar FF:s organisation att förändringar har skett. Åtminstone om vi hittar en ny form för organisationen. För då kan spelare och ledare växa och utvecklas av det nya.

Hittills under 2014 har det emellertid uppstått ett visst vakuum. Rollerna har blivit otydliga. Vid sidan av planen och på planen.

Det är ju inte så konstigt. Kjell Nyberg drog i varenda tråd under drygt 20 år. Nanne och han talade allt som oftast samma språk. I Tipselit fanns Jensa Nilsson som visste vad Nyberg och Nanne ville uppnå. Och i A-truppen fanns vi ett gäng spelare som också förstod. Och jag tog kanske allt det där längst.

Jag vet att många runt omkring tröttnade på att se och höra mig. Och slutade se förtjänsterna med mig som fotbollsspelare. Det är naturligt och ingår.

Men jag hade vissa förtjänster och det är alltid smickrande när man får uppskattning för dem. Även efter att man har slutat spela.

I synnerhet när det kommer från initierat håll. I dagens Barometern pratar Peter Ahlén med Hasse Eklund och Ahlen frågar om informella ledare. ”Hålet efter Rydström finns ju där för någon att växa i. Det finns ett par som kan ta steg, men den mentaliteten finns inte just nu.”
Så svarar Hasse Eklund och jag blir givetvis, på ett sätt, stolt. För det vittnar om att det man stod för och utförde var viktigt.

Samtidigt, det är ambivalent. För det första, det krävs nästan alltid svackor för att någon ska saknas. Jag kan tycka att det är trist. Jag menar att spelare kan saknas även när det går bra utan dem. För det andra, jag tycker att vi har både bra spelare och personer i laget nu. Men man kan inte begära att de ska vara som jag eller leda laget som jag gjorde. Det måste få ta sin tid.

1994 var jag ju inte den spelare och ledare jag sedan blev. Det krävdes motgångar, framgångar, det krävdes att erfarenheter lades till erfarenheter för att jag skulle utvecklas till det jag blev.

I onsdags hade vi strategimöte i Kalmar FF. Nämnde Kjell Nyberg må ha varvat ner, man han är fortfarande stark i föreningen och på hans initiativ samlades ledare och tränare i Kalmar FF och hade en dag av samtal. Samtal om fotboll.

Vilken väg vill vi ta? Hur ska vi nå dit?

Det var fina diskussioner och Kjell och jag fick defensiven på vår lott och jag mös, det var lite som att dubbas av kungen. För jag visste ju att det var Nyberg som hade valt ut mig.

På kvällen blev det middag på Kallskänken och vi började prata om La Manga-filmen 2007, jag fick berätta för Hasse om hur det hade gått till när TV 4 visade en tio minuter lång träningslägerdokumentär från vårt läger i La Manga och Svante bara skakade på huvudet. ”Den sändes sent på kvällen och morgonen efter hade jag mobilen full av missade samtal!”, sa han. Sedan radade Svante upp Rydström-incidenter. Då jag hade fått media, supportrar och sponsorer att gå i spinn
– Helvete, jag har förträngt hur jobbigt det var att ha dig som spelare, sa Svante.

Skönt för Svante att han har mig som tränare i Kalmar FF nu då.

Jag måste medge att det känns jäkligt bra att få vara en del av Kalmar FF. Att påverka riktningen vi ska ta.

Förresten, jag skrev en krönika i Sportbladet om det här med fotboll och politik. Läs här.