Behöver jag säga något om Kalmar FF?
Kanske något.

Man kan snabbt konstatera att det hittills inte blivit en säsong som vi hoppades på. Vi har inte kunnat bygga vidare på den grund som vi lade i fjol.

Inte ens i våras, när vi resultatmässigt gick riktigt bra, spelade vi ett spel som vi kände oss trygga, bekväma och nöjda med. Efter nio omgångar såg det bra ut. Sedan dess har vi spelat 17 matcher och har på de matcherna tyvärr ett poängsnitt i paritet med bottenlagen. Det är inte skitkul.

Och det känns ju inte fantastiskt bra när vi efter 0-0 mot IFK Norrköping uttrycker glädje över att vi jobbade bra. Att jobba hårt, oavsett motstånd och resultat, ska vara lika självklart som att andas. Det ska vara vår DNA.

Samtidigt, jag vet hur tufft det kan vara i motgång. Hur det självklara blir komplicerat och det handlar om att lära sig något, att växa av det jobbiga.

Som jag ser det står hela föreningen inför olika vägval. Jag har berört det tidigare. Men inflytelserika personer har lämnat sina positioner, ett tomrum har uppstått och just nu vet vi inte riktigt vad vi ska fylla det med. Jag har dock en hel del funderingar och hoppas få möjlighet att hjälpa till.

I går blev det stryk mot Häcken. Det är ingen skam. Även om vi tidigare resultatmässigt haft väldigt lätt för just Häcken. Men som gammal balansspelare gjorde det ont i mig att se att samtliga Häckens mål tillkom från ytan framför backlinjen. Men mot ett spelskickligt lag är det en svår yta att försvara. I synnerhet om man spelar med ett rakt mittfält och om backlinjen inte riktigt vågar hålla upp försvarslinjen. Ja, ja, det är som det är.

Själv åkte jag till Listerby och spelade derby i Blekingefyran mot Nättraby. Listerby IK kämpar för att undvika negativt kval och vi har i höst ryckt upp oss. Nättraby är på säker mark i tabellen, med chans på tredjeplatsen. Med andra ord, Nättraby var favoriter. Med division IV-mått mätt spelade Nättraby fin fotboll. Man ville ha ett vårdat passningsspel och klarade allt som oftast av att ha det också.

Det här var min fjärde match med moderklubben. Förra helgen lirade jag mot Rödeby och jag gjorde ingen jävel glad. Seg, trött och feg i mitt spel. Vi tappade 3-2 till 3-3 på övertid.

I går, mot Nättraby, var det bättre. Roligare. Killarna i Listerby IK har haft en tuff säsong och det präglar agerandet. Man spelar ängsligt och väljer allt som oftast det enkla alternativet. Vilket betyder att man skickar i väg bollen.
Jag har ju aldrig varit en dribbler eller något liknande, men jag försöker bidra med lugn och bollhållande och försöker hela tiden erbjuda ett enkelt alternativ. Och när vi sätter bollen på varandra blir det stundom tämligen hyggligt spel.
Mot Nättraby tog vi ledningen med 1-0 efter ett fint anfall. En ledning som stod sig till 85:e matchminuten, då Nättraby kvitterade.

Vid slutsignalen blev det lite tjafs. Jag lackade ur på några motståndare som hade klagat på domaren i 90 minuter. I division IV är det ju inte direkt VM-domare. Men den här domaren var inte sämre än någon annan. Han tog en ytterst utvisning på en Nättraby-spelare i slutet av matchen, men utöver det var det som man kan förvänta sig. Men jag skulle inte sagt något. Nättrabyspelarna reagerade starkt. Gav mig bannor. Och vem är jag att klaga på någon som klagar på domaren, liksom?
Jag kände att jag var ute på djupt vatten.
Men jag tyckte bara synd om domaren. Som utifrån sina förutsättningar slet på riktigt bra. Men bara fick skit. Så jag sa ”bra dömt”. Och fick genast en Nättrabyspelare på mig, ”fan, vad du fjäskar, du sa ju innan att han inte var bra!”.

Det hade jag inte riktigt sagt, jag hade försökt lugna Nättrabyspelaren genom att försöka få honom att inse vad vi hade att göra med, vi har liksom de domarna vi förtjänar – och domaren var avsevärt bättre än många av oss spelare – och kunde vi inte bara lira, utan gnäll, så jag hade sagt, ”domaren är ändå ingen raket”.
Vad jag nu menade med det. Jag är inte riktigt säker.

När jag nu berömde domaren för insatsen fick jag höra att jag fjäskade.

Vad jag nu skulle tjäna på att fjäska för en domare jag antagligen aldrig mer skulle dömas av?

Jag är emellertid gäst i deras verklighet, det här är deras fotbollsvardag, klart att de bryr sig, blir upprörda och tjafsar. Precis som jag gjorde i min fotbollsvardag, Allsvenskan.
Jag insåg det och vi förbrödrades. Och tackade varandra för matchen.

En parantes i sammanhanget; jag mötte just Nättraby i min sista match i Blekingefyran 1992 eller 1993, innan jag lämnade för att göra 802 matcher i Kalmar FF. Också den matchen slutade 1-1.
Cirkeln sluts.