I somras, inför Kalmar FF:s möte med MFF på Swedbank Stadion, skrev jag en text till MFF:s programblad:

 

När man klev ut mot Malmö FF på bortaplan, på Malmö Stadion, mötte man inte bara de elva motståndarna på planen.
Man mötte också Bosse Larsson, Roy Andersson, Krister Kristensson, Robert Prytz Stefan Schwarz, Martin Dahlin, Jonas Thern, Roy Hodgson och Bob Houghton och ingen annanstans kändes historien så närvarande.
Vi slog Malmö FF på Stadion med 1-0 1999 och det var en enormt stor seger för oss. Vi var allsvensk nykomling, vi var ett kompisgäng som inte riktigt visste vad vi gjorde i högsta serien, vi hade ingen aning om hur man vann fotbollsmatcher, men på den tiden var Malmö FF ett förlamat lag där det historiska var ett ok att bära för MFF-spelarna. För de visste att de hela tiden jämfördes med det fantastiska som tidigare generationer presterat. Och oavsett vad de gjorde skulle de väga för lite.
Det var drygt 6000 åskådare på matchen och fotbollen i Malmö låg i spillror.
Men ur spillrorna skulle Malmö FF resa sig, det skulle komma en Zlatan Ibrahimovic, det skulle komma ett intresse, en kraft och när vi återvände till Malmö i mitten av 2000-talet mötte vi inte enbart elva motståndare på planen, vi mötte också en vägg av supportrar och det räckte att MFF kom in på vår planhalva för att ljudvolymen skulle bli öronbedövad och det förstärkte känslan av att ha tryck mot sig, det gjorde det svårt att möta Malmö FF och plötsligt var MFF en maktfaktor igen.
Fast det var en maktfaktor med vacklande självkänsla på bortaplan och vi visste att spelarna lätt vek ner sig om det blev tätt och tufft och därför såg vi till att det på Fredriksskans blev tätt och tufft.
Jag minns första gången jag insåg att något hade hänt i Malmö FF. Det var en höstmatch 2009 och vi tog emot MFF på ett kyligt Fredriksskans. Tätt och tufft, så klart, och vi tog ledningen med 2-0. Men MFF vek inte ner sig. Och i anfallet fanns plötsligt en murbräcka i form av Edward Ofere. Och bredvid honom pinnade reptilsnabbe Daniel Larsson på. Plötsligt kunde MFF skapa chanser från ingenting och MFF kvitterade och ledde ett tag med 4-3. Visserligen vände vi och vann med 5-4, men jag såg det inte som MFF hade vikit ner sig, snarare att vi hade varit extremt starka som vunnit. MFF hade visat en sida som jag tidigare inte hade sett. MFF hade avslöjat en styrka jag inte tidigare hade känt.
Man vet inte alltid säkert när något startar, men för mig startade den framgångsvåg MFF fortfarande är inne den hösten. Tidigare hade MFF kunnat köra över oss på ren spelskicklighet. Men nu hittade MFF ett sätt att hantera matcher även när det inte var vindstilla och optimala förutsättningar. Plötsligt kunde man vinna på konstgräs, plötsligt slog man Gefle och till slut besegrade man även Mjällby AIF på Strandvallen.
Vi är inte längre kvar på Fredriksskans, Malmö FF är inte längre kvar på Malmö Stadion, det är nya tider och det handlar om att utvecklas med hjälp av det historiska. Jag saknar inte att spela fotboll överhuvud taget. Jag får ju fortfarande vara involverad i Kalmar FF (tränare för U 17 och genom diverse fotbollsmöten i föreningen) och jag slipper bli hånad av med- och motståndarsupportrar. Och Swedbank Stadion, jag har nästan bara goda erfarenheter därifrån. I synnerhet eftersom bortalagets omklädningsrum är rymliga i den nya arenan. Och då jag gillade att värma upp i omklädningsrummet genom att hoppa hopprep och tricksa med en tennisboll tyckte de andra i laget att det var jobbigt att få tennisbollen eller i värsta fall hopprepet i ansiktet i de trånga utrymmena på Malmö Stadion.

Det blev en förbättring för alla att komma till Swedbank Stadion.