I Kalmar muttras det och klagas, man är missnöjd med spelet, med resultatet och egentligen med det mesta och vi har plötsligt publiksiffror kring 3800 personer.
Det är givetvis hemskt uselt.

Nanne pratade alltid om framgångar som en färskvara. Gubbfan hade – givetvis – rätt. Som vanligt. Man pratar ofta om att man måste fortsätta framåt, vidare, ta ytterligare ett steg, annars stagnerar man och det gäller i livet och på fotbollsplanen.

Vi kom fyra i fjol. Med ett spel som folk i mångt och mycket tyckte var trevligt. Och på våren i år fick vi med oss resultaten. Det fanns en optimism.
Några månade senare är den optimismen tillintetgjord.

Framgångar är en färskvara.

Sedan kan man konstatera att det är intressant hur oerhört resultatstyrda folk är. Vi hade en hel del flyt i våras (precis som förra hösten). Vi tog poäng av lag och i matcher där vi faktiskt inte var förtjänta av det. Men då sa ingen något om att det spelmässigt såg illa ut.
I höst har vi haft några matcher som faktiskt varit aningen bättre än vårmatcherna, men förlorat dem och de har inte gnället haft någon ände.

Summa summarum – just nu har vi ingen identitet. Ingen kan riktigt säga vad Kalmar FF står för. Hur vi vill spela.
Att skapa det är ett jobb vi i föreningen har framför oss i höst och vinter.

I det långa loppet måste vi attrahera mer publik än 3800 på våra matcher. Annars kommer vi förblöda.

Fast det var glädjande att läsa i lördagens Barometern att vår ordförande Anders Nyblom vill ha Sveriges bästa akademi. Och att vi ska få resurser utifrån de kraven. Det är enligt mig den enda vägen att gå. Att satsa på den dagliga verksamheten. Grunderna. Att underifrån skapa identitet som sedan förs vidare uppåt.
Det ska bli intressant om det blir verklighet och inte bara fina ord.