I Kalmar muttras det och klagas, man är missnöjd med spelet, med resultatet och egentligen med det mesta och vi har plötsligt publiksiffror kring 3800 personer.
Det är givetvis hemskt uselt.

Nanne pratade alltid om framgångar som en färskvara. Gubbfan hade – givetvis – rätt. Som vanligt. Man pratar ofta om att man måste fortsätta framåt, vidare, ta ytterligare ett steg, annars stagnerar man och det gäller i livet och på fotbollsplanen.

Vi kom fyra i fjol. Med ett spel som folk i mångt och mycket tyckte var trevligt. Och på våren i år fick vi med oss resultaten. Det fanns en optimism.
Några månade senare är den optimismen tillintetgjord.

Framgångar är en färskvara.

Sedan kan man konstatera att det är intressant hur oerhört resultatstyrda folk är. Vi hade en hel del flyt i våras (precis som förra hösten). Vi tog poäng av lag och i matcher där vi faktiskt inte var förtjänta av det. Men då sa ingen något om att det spelmässigt såg illa ut.
I höst har vi haft några matcher som faktiskt varit aningen bättre än vårmatcherna, men förlorat dem och de har inte gnället haft någon ände.

Summa summarum – just nu har vi ingen identitet. Ingen kan riktigt säga vad Kalmar FF står för. Hur vi vill spela.
Att skapa det är ett jobb vi i föreningen har framför oss i höst och vinter.

I det långa loppet måste vi attrahera mer publik än 3800 på våra matcher. Annars kommer vi förblöda.

Fast det var glädjande att läsa i lördagens Barometern att vår ordförande Anders Nyblom vill ha Sveriges bästa akademi. Och att vi ska få resurser utifrån de kraven. Det är enligt mig den enda vägen att gå. Att satsa på den dagliga verksamheten. Grunderna. Att underifrån skapa identitet som sedan förs vidare uppåt.
Det ska bli intressant om det blir verklighet och inte bara fina ord.

Uppdrag granskning har i kväll handlat om uppgjorda matcher. Vissa saker var kanske ingen större nyhet. Som det här med rapportörer på diverse matcher.

Andra saker väckte emellertid större förvåning. Som att min forne lagkamrat Liridon Leci verkligen sysslar med att påverka resultatet i matcher. Eller i alla fall påstår sig göra det.

Jag skrev en krönika i Sportbladet. Läs den här.

Olof Lundh menade i Superlive att podd, det är ett program där två medelålders män pratar om sig själva i en timme.

Hans egen podd var ett undantag, menade han. Där lät han någon annan prata i en timme.

Jag medverkar i en podd med min vän Martin Nilsson. Martin är i Kalmar vad Anders Timell är i Stockholm. Driftig, social, trevlig, restaurangverksam och enormt skicklig på att nå ut.

Vi har kört vår podd, Rydström & Nilsson sedan i våras. Och vi tycker om den. Vi är mycket medvetna om att vi stämmer bra in på Olof Lundhs poddbeskrivning – två medelålders (nåja) män som pratar om sig själva i en timme.

Fast till vårt försvar, vi pratar en hel del om andra och annat också. Faktiskt. Jag gör det ofta i bar överkropp. Till Martins förtjusning.

Lyssna själva. Här eller på Itunes. Rydström & Nilsson.

Det vankades Superlive med Lundh, Ölander och Hussfelt och det var som vanligt snabba ryck.

Flyget från Kalmar 13.25, landa 14.25, Arlandaexpress till Centralstationen, byta om på hotellet, taxi till studion, Lundh tar emot och kommenterar att jag åker taxi, själv cyklar han alltid, säger han, sedan går vi in i TV 4:s lokaler, Malou står och pratar med några medarbetare, vi går förbi henne, vidare in på redaktionen, jag hälsar på Hussfelt och Ölander, redaktör Olle förklarar kvällens upplägg och sedan sätter vi tänderna i de olika lagen.

Åtminstone några av lagen. Det är svårt att ha koll på alla. Tanken är inte heller att vi ska ha det. Atmosfären i studion ska inte vara som i andra fotbollsprogram, det ska inte vara det korrekta och stela, det ska finna utrymme för spontanitet, misstag, käbbel och hugg och det tar åtminstone Lundh och jag fasta på. Kanske tycker några tittare att det blir för mycket. Kanske tycker några att Ölander och Hussfelt inte får lika mycket syre. Men vi har olika roller. Hussfelt är chefen, Ölander experten. Lundh är en kombination och jag är…jag.

En stund senare kör sändningen i gång och då är det live i drygt sex timmar. Förutom en kort paus efter drygt halva tiden sitter vi på våra platser, kollar höjdpunkter i de olika matcherna, pratar, jublar och interagerar med tittarna och framåt midnatt tonar vi ut.

Då är vi aningen slitna.

Lundh och Hussfelt drog dock vidare, det var efterfest för Media-SM i tennis, vi hann knappt släcka studiolamporna innan de avvek, själv tog jag en taxi till hotellet, beställde en tidig frukost till rummet (var tvungen att lämna hotellet 06.50 morgonen efter), tappade upp ett bad och slappnade av.

Och jodå, jag är grymt imponerad av det som Malmö FF just nu presterar. Om någon undrade. Jag förstår knappt hur det går till. Jag läste en intervju med Molins i Sportbladet. Som för inte så länge sedan ansågs hålla MFF på sina axlar. Som ansågs vara den ultimata kaptenen.

Sedan kom knäskadan, Markus Rosenberg klev fram och tog över och nu pratades det bara om Kapten Rosenberg och om hur han bär laget på sina axlar.

Det är lätt att i Molins sits bli bitter, känna sig bortglömd och inte unna lagkamraterna framgång. Men av det jag kunde tolka i intervjun kändes inte Molins bitter. Han erkände att han givetvis kunde vara avundsjuk på det lagkamraterna får uppleva, men det är en ytterst mänsklig reaktion. Det hade varit märkligt om han INTE hade känt så. Molins konstaterade också kort att MFF tycks ha säkrat guldet:

– Jag börjar inse att vi närmar oss guldet och det behövs ingen Molins.

På en helt annan nivå säkrade min moderklubb Listerby IK nytt kontrakt i Blekingefyran. Jag spelade emellertid inte den här helgen. Efter en hyfsad höst räckte det med en pinne mot jumbon Sölvesborg U i den sista omgången. Det blev dessvärre förlust med 5-1, men eftersom Svängsta (som var det enda laget som kunde komma ifatt L.I.K) spelade 5-5 mot Trion (Trion hade 5-3 i slutminuterna, Svängsta kvitterade till 5-5 i 89:e, poängen innebar också att Trion inte åkte ut direkt ur Blekingefyran utan får chansen att kvala sig kvar – dramatik!).

Jag bloggade om mitt Kalmar FF nyligen. I går blev det en ny förlust. HIF vann med 4-1. Vi släpper in mängder av mål. På så många olika sätt. Det är frustrerande. Och självförtroendet är demolerat efter att Kalmar FF på de 14 senaste matcherna i Allsvenskan vunnit blott två matcher. Och tagit bara nio poäng och släppt in 30 mål. Det tär på en.