Det vankades Superlive med Lundh, Ölander och Hussfelt och det var som vanligt snabba ryck.

Flyget från Kalmar 13.25, landa 14.25, Arlandaexpress till Centralstationen, byta om på hotellet, taxi till studion, Lundh tar emot och kommenterar att jag åker taxi, själv cyklar han alltid, säger han, sedan går vi in i TV 4:s lokaler, Malou står och pratar med några medarbetare, vi går förbi henne, vidare in på redaktionen, jag hälsar på Hussfelt och Ölander, redaktör Olle förklarar kvällens upplägg och sedan sätter vi tänderna i de olika lagen.

Åtminstone några av lagen. Det är svårt att ha koll på alla. Tanken är inte heller att vi ska ha det. Atmosfären i studion ska inte vara som i andra fotbollsprogram, det ska inte vara det korrekta och stela, det ska finna utrymme för spontanitet, misstag, käbbel och hugg och det tar åtminstone Lundh och jag fasta på. Kanske tycker några tittare att det blir för mycket. Kanske tycker några att Ölander och Hussfelt inte får lika mycket syre. Men vi har olika roller. Hussfelt är chefen, Ölander experten. Lundh är en kombination och jag är…jag.

En stund senare kör sändningen i gång och då är det live i drygt sex timmar. Förutom en kort paus efter drygt halva tiden sitter vi på våra platser, kollar höjdpunkter i de olika matcherna, pratar, jublar och interagerar med tittarna och framåt midnatt tonar vi ut.

Då är vi aningen slitna.

Lundh och Hussfelt drog dock vidare, det var efterfest för Media-SM i tennis, vi hann knappt släcka studiolamporna innan de avvek, själv tog jag en taxi till hotellet, beställde en tidig frukost till rummet (var tvungen att lämna hotellet 06.50 morgonen efter), tappade upp ett bad och slappnade av.

Och jodå, jag är grymt imponerad av det som Malmö FF just nu presterar. Om någon undrade. Jag förstår knappt hur det går till. Jag läste en intervju med Molins i Sportbladet. Som för inte så länge sedan ansågs hålla MFF på sina axlar. Som ansågs vara den ultimata kaptenen.

Sedan kom knäskadan, Markus Rosenberg klev fram och tog över och nu pratades det bara om Kapten Rosenberg och om hur han bär laget på sina axlar.

Det är lätt att i Molins sits bli bitter, känna sig bortglömd och inte unna lagkamraterna framgång. Men av det jag kunde tolka i intervjun kändes inte Molins bitter. Han erkände att han givetvis kunde vara avundsjuk på det lagkamraterna får uppleva, men det är en ytterst mänsklig reaktion. Det hade varit märkligt om han INTE hade känt så. Molins konstaterade också kort att MFF tycks ha säkrat guldet:

– Jag börjar inse att vi närmar oss guldet och det behövs ingen Molins.

På en helt annan nivå säkrade min moderklubb Listerby IK nytt kontrakt i Blekingefyran. Jag spelade emellertid inte den här helgen. Efter en hyfsad höst räckte det med en pinne mot jumbon Sölvesborg U i den sista omgången. Det blev dessvärre förlust med 5-1, men eftersom Svängsta (som var det enda laget som kunde komma ifatt L.I.K) spelade 5-5 mot Trion (Trion hade 5-3 i slutminuterna, Svängsta kvitterade till 5-5 i 89:e, poängen innebar också att Trion inte åkte ut direkt ur Blekingefyran utan får chansen att kvala sig kvar – dramatik!).

Jag bloggade om mitt Kalmar FF nyligen. I går blev det en ny förlust. HIF vann med 4-1. Vi släpper in mängder av mål. På så många olika sätt. Det är frustrerande. Och självförtroendet är demolerat efter att Kalmar FF på de 14 senaste matcherna i Allsvenskan vunnit blott två matcher. Och tagit bara nio poäng och släppt in 30 mål. Det tär på en.