Tränarutbildning i Växjö i dagarna tre och jag hann knappt hem från träningslägret i Barcelona med Akademin innan det alltså bar i väg igen.
Bas-utbildningen för elitspelare och jag var inte ensam från Kalmarlägret; Jocke Lantz, Stefan Larsson och David Elm gick den också.
Så vi tog en KFF-bil och tuffade mot Växjö.

Programmet var hektiskt och tajt, men också givande och vi blandade teori med praktik och jag hamnade vid ett skönt bord; Stefan, Johanna, Sebastian Castro Tello samt giganten Mattias Asper.
Asper och jag fann varandra direkt. Vi har egentligen aldrig snackat med varandra. Trots att vi båda är från Blekinge och trots att vi mött varandra otaliga gånger på planen. Men det är ju så det är, man hälsar flyktigt, tjafsar lite och sedan stöter man inte på varandra igen förrän nästa match.

Det var nästan det som var bäst med dagarna i Växjö. Att man lärde känna många som man tidigare haft en hel del förutfattade meningar om.

Asper tar plats. Både fysiskt och mentalt och han är bufflig, högljudd, ifrågasättande och något av en besserwisser, men han är samtidigt snäll, rolig och äger härlig självdistans. När han gör något, gör han det fullt ut och på de praktiska passen i Tipshallen – när vi två och två tilldelades olika träningsövningar att ansvara för – gick han fram som en furie. Ja, alltså inte när han själv agerade tränare och instruerade en övning. Utan när han var utespelare. Övriga i gruppen agerade nämligen träningsgrupp och var alltså spelare som utförde övningarna.

Asper skulle vinna. Hela tiden. Och han hade en förmåga att alltid tilldöma sig själv segern. Oavsett vad det gällde. Och oavsett om han förlorade. Bollen var inte inne, bollen var ute, det första målet räknades inte eller räknades allt han gjorde och jag iakttog honom med förtjusning. Det där påminde om någon jag kände. Någon jag kände väldigt väl. Mycket i Aspers personlighet på planen är sådant jag hittar hos mig själv. Och jag var ju inte sen att haka på. Asper skulle inte få dominera oemotsagd. Så jag högg tillbaka. Konstant. Och i spelmoment jagade vi varandra. Och när han stod i mål och jag stänkte in mål hånade jag honom. Allt det här triggade i gång övriga i gruppen och vi slet som djur på planen, tjafsade om domslut och utropade oss själva till segrare.

Det var underbart.

På utbildningen trängdes idel bekanta ansikten, spelare jag känner eller mött. Några mer välkända än andra, Som Daniel Tjernström, Teddy Lucic, Mathias Florén, nämnda Asper, Johan Arneng och Magnus Wikström. Men också aningen mindre profiler, som, för att nämna några, Johnny Lundberg, Patrik Ingelsten, Daniel Nicklasson, Richard Spong, Sebastian Castro-tello, Jesper Westerberg och Emra Tahirovic. Fyra kvinnor medverkade också – Madelene Göras, Johanna Bryhagen, Therese Nilsson och Rebecca Johnson. De hade jag, av förklarliga skäl, aldrig mött på fotbollsplanen, men jag hade både Madde och Johanna i min grupp och båda visade sig snabbt vara riktigt duktiga.

Eftersom alla spelar eller har spelat på hög nivå blev det hög klass på träningarna. Det var ett nöje att spela ihop med dem. Jag rycktes verkligen med och kände mig pigg och fräsch och även om ljumskarna var en aning stela när den tredje dagen inleddes, blev jag snart varm i musklerna och kunde jaga Arneng som en aggressiv iller. Arneng var dock en aning halt, Asper hade dagen innan kapat hälsenan av Arneng i en uppvärmningsövning.

Vi körde en spelbreddsövning och när Arneng förgäves letade spelalternativ – mitt gäng låg helt rätt i positionerna – sa jag att det var som ”att möta DIF på Stadion 2007, Arneng hittar ingen att passa” och efter att Asper haft en övning som handlade om att driva bollen in i en yta och jag drev och drev och drev sa Arneng efter övningen att Asper verkligen hade en framtid som tränare, ”det måste han ha om han kan få Rydström att driva bollen i en sådan fart, det har jag aldrig sett honom göra tidigare”. Arneng funderade lite: ”Jag har inte ens sett Rydström driva bollen framåt tidigare.”

När det vankades avslutningsövning utmanades jag av HBK:s Jesper Westerberg. Jag antog utmaningen. Flest mål skulle bli bjuden på valfri dricka senare på kvällen av förloraren.
Asper stod i kassen, men kunde inte göra något när jag stänkte in ettan. Och inte något när jag satte mål nummer två. Som följdes av ett tredje mål. Jag vann komfortabelt och fick min dricka.

Lektionerna pågick från 08.00 till 20.00, men sedan pustade vi ut i hotellets restaurang och det blev trevliga samtal. Asper berättade om hur det var när han kom till AIK. Ingen förstod vad han sa på sin väldigt breda Listerländska. Limpar hade omgående sagt till Asper att han ”inte fattar något av vad du säger, du måste snacka engelska”. Så Asper fick snacka engelska.

Det var fint att prata med spelare som upplevt liknande saker som en själv. Magnus Wikström (som precis avslutat sin karriär som lagkapten i ÖSK), Mathias Florén (som är abdikerad lagkapten i IFK Norrköping) och främst Daniel Tjernström (som slutade i fjol, efter många år som AIK-kapten). Våndan över att sluta, befrielsen över att sluta, ledsamheten, glädjen och ingen av oss hade tagit beslutet helt själv, vi hade samtliga fått signaler från våra föreningar, klubbar, men samtidigt kände vi oss färdiga.

Ambivalenta känslor.

Florén spelar dock fortfarande, fast han är numera endast en träningsspelare i IFK Norrköping. Han är inget alternativ som startspelare. Däremot ingår han i tränarstaben i Peking.

Jag frågade Tjerna om han jobbade i AIK. ”Nä, inte längre. Jag hade en tjänst på kansliet direkt efter jag lagt av. Men sedan blev tjänsten överflödig.”

Vi pratade ett bra tag. Om hur det känns att vara startspelare, kapten, den det byggs kring, till att bli inkallad till tränaren dagen innan en match, ”i morgon börjar du på bänken”. Skammen, vad det gör med självkänslan.

Sedan konstaterade Florén, jag och Tjerna att det var jävligt skönt att slippa innan-matchen-ångesten. Den saknade ingen av oss.