Superettan avslutades och jag flög till Stockholm för att göra TV ihop med Ekwall och Lundh. Vi skulle köra en variant av Superlive och Superettanstudio. Stundom sände vi i TV 12, stundom på webben och vi hade hela tiden koll på vad som hände i de olika matcherna. Men givetvis extra bra koll på vad som hände i Hammarbys match.
Jag gillar upplägget och jag tror att många trivs med att ha någon att kolla på matcherna med. För vi blir ju de där som man kan kolla på matchen ihop med. Det går ju även att interagera med oss, ställa frågor, klaga, berömma och det blir ett samspel.

Den riktiga dramatiken uteblev. Lagens tabellplaceringarna innan slutomgången inleddes bibehölls i det närmaste matcherna igenom. Störst drama blev det mellan Hammarby och Jönköping Södra. Eller, det fanns ett embryo till dramatik, i alla fall. Eftersom Ljungskile ledde mot Varberg var Hammarby tvunget att vinna mot Jönköping Södra för att säkra avancemanget. HIF skapade chanser, men bommade. Kennedy missade till och med en straff (den tredje i rad!) och jag har själv lirat matcher där man måste vinna, men man får inte hål på motståndet. Och tiden tickar på. Och tickar på. Och alla på planen är medvetna om förutsättningarna och omedvetet börjar man stressa och jaga och tappar konceptet som man innan avspark var överens om och de där tendenserna fanns hos Hammarby, men HIF visade sig vara moget och mentalt starkt och höll frustrationen på stången. Kennedy smällde in en frispark och efter 1-0 var det i princip klart.
Till saken hör ju att Jönköping Södra fick sin målvakt utvisad tidigt i matchen. Det är klart att Hammarbys chanser ökade då.

Hur som helst, det var synnerligen starkt av Hammarby att palla trycket. Och det var ännu starkare av Kennedy att klara av att hantera en straffmiss i en match av den här digniteten. När Hammarby IF fick en ny straff klev Kennedy fram på nytt. Och den här gången satte han den.

Lite i smygundan tuffade GIF Sundsvall på. Det blev emellertid dramatiskt även där. Landskrona behövde göra ett mål för att undvika direktnedflyttning till division I. Och hade Bois gjort det där målet hade Ljungskile tagit Sundsvalls direktplats till Allsvenskan. Men i slutskedet av matchen hade inte Bois några direkta lägen och Sundsvall ordnade avancemanget.

Efter sändningen åkte jag ut till Arlanda. Överallt såg jag Hammarbysupportrar. Det är fascinerande vilken kraft Hammarby är. Hur det förenar så många människor. Även från Kalmar hade folk flugit till Stockholm för att se matchen mot Jönköping Södra.

Dagen efter kom den första fotbollsöverraksningen. Kevin Walker var klar för Djurgården. Jag som i sändningen sa att GIF Sundsvall har den fördelen att det inte är riktigt samma sökarljus på Giffarnas spelare, att det ger dem lugn och ro, vilket är en fördel.
Hm.

Sedan kom nyheten att IFK Göteborg säger upp samarbetet med Mikael Stahre. Hade den nyheten kommit i våras hade jag inte blivit lika förvånad som jag blev nu. I våras präglades Blåvitts spel av otydlighet. Men det har ju successivt blivit bättre under andra halvan av serien. Och Stahre tog Blåvitt till en andraplats, trots att man inför säsongen blev av md sin fixstjärna Tobias Hysén. Till det har jag fått intrycket att Stahre lyckats skapa en identitet i lagen under A-laget, det finns en tydlig kravbild på vad som förväntas av spelarna, vilket gör dem svåra att besegra., oavsett om det är U19 eller U17.
Men Blåvitt vill tydligen ha en annan inriktning. Är det Janne Jönsson som är den nya inriktningen?
Det är tufft på toppen.
Det svänger snabbt.

Hur ser det ut i de andra allsvenska klubbarna? Nu är Stahre ledig, vilka hugger honom? Magnus Haglund? Vågar någon ta sig an Rikard Norling (jag vet att han är i Brann, men får han vara kvar efter årets genomusla säsong?)? Stannar Henke Larsson i FFF? Hur resonerar man i Helsingborgs IF? Roar Hansen, som var så omtyckt i Öster, har inte alls lyckats i HIF. Vågar man ha det så en säsong till?

Silly season är redan i gång.

Minns ni Sebastian Eguren? Mittfältsmotorn som gjorde succé i Hammarby, som sedan tog en plats i Villareal i La Liga och som också spelade i Uruguays landslag.

Vi hade våra duster på planen.

(Vi samtalar på Fredriksskans)

När Eguren var på väg att lånas ut från Villareal till AIK skrev jag den här korta texten.

Nu har Sportbladet gjort en fin intervju med Eguren. Han längtar tillbaka till Sverige och Allsvenskan. Han vill vinna SM-guld. Och han minns tydligen fortfarande mig:

Kan du tänka dig spela allsvenskt i en annan stad än Stockholm?


– Jadå. Jag gillar de sydliga delarna av Sverige. Göteborg som stad exempelvis, det var den första stad jag lärde känna i Sverige. Jag samtalade med Häcken och var där i ett par dagar innan min agent ringde och sa att Hammarby hade bestämt att de ville ha mig. Lagen i Göteborg och söderöver spelar dessutom en fin fotboll. Alla utom Kalmar som bygger för mycket på att bara smälla på.
Låter som att du tänker på Henrik Rydström. Men han har lagt av nu.
– Ja, haha, det var han jag menade. Det var pang på hela tiden mot honom. Jobbigt som fan. Men du vet hur det är när man tittar tillbaka i tiden? Nu känner jag bara respekt för honom.

Inga drastiska förändringar i den allsvenska tabellen efter dagens slutomgång och jag såg på Cmore att Hasse Backe och Jens Fjellström hade ett nästan identiskt Årets Lag som undertecknad. De hade med Halsti som innermittfältare, jag hade Simon Thern (än tveksam uttagning, jag medger det, jag är bara så förtjust i att se honom spela) och så valde de Blåvitts Ludwig Augustinsson som vänsterback, jag tog Örebro SK:s Daniel Björnquist. I övrigt var vi överens.

Och på uppstuds kan man konstatera att IFK Göteborg har gjort en överraskande stark säsong, trots missnöje inledningsvis från fans över den andefattiga spelidén. Men nog känns det som om Blåvitt fick fler lager, fick fler nyanser allt eftersom?

AIK känns, trots tredjeplatsen, som en besvikelse. Svajiga prestationer.

HIF vaknade till liv efter sommaruppehållet, nyförvärven var en nödvändig injektion, men sedan har det sett ut som förra hösten. Segervanan från några säsonger tillbaka har förbytts till förlustvana. En oroväckande trend.

Elfsborg, återigen topp fem (imponerande!) smög med, utan att riktigt hota toppen. Vad händer nu när Klas Ingesson tragiskt nog inte finns kvar? Fortsätter Anders Svensson? Försvinner Johan Larsson till holländska ligan?

Alexander Axén – vilken makalös insats som inhoppande tränare i ett halvkrisigt ÖSK. Hösten har varit formidabel för ÖSK.

Häcken får ingen stabilitet i sina prestationer.

Jens Gustafsson har gjort det bra i HBK. I fjol spelade de hemsk fotboll och klarade sig kvar via kval. I år förändrade man sitt spel någorlunda, det blev mer passningsorienterat, något man höll kvar vid trots en tuff vårsäsong och till slut blev det en 10:e plats.

DIF har till synes haft ett mellanår. Men jag tror att det döljer sig en viss potential i DIF-bygget. Trots försäljningar av ”stjärnor” har DIF här och där blixtrat till och jag tror att när Pelle Olssons spelidé får sätta sig ytterligare blir det bättre.

IFK Norrköping har en del att fundera på i vinter. Det såg länge illa ut. Vilket i och för sig inte var så konstigt då Peking under en lång tid sålt sina bästa offensiva spelare. Det tog ut sin rätt. Men Janne Andersson disponerade om sina styrkor under hösten, Andreas Johansson flyttades till exempel ner som mittback, och Peking avslutade året med tre segrar och en oavgjord.

BP dundrade ur serien.

Mjällby AIF har kanske levt på lånad tid ett tag. Och nu kom verkligheten ifatt dem. Vad jag inte kan förstå är taktiken Anders Linderoth skickade ut sitt lag med i slutomgångarna. I ett försök att snabbt komma bakom motståndarnas backlinje skickade man långa bollar. Hela tiden. Trots att man inte hade en spelartyp som kunde vinna duellerna eller få fast bollen och det blev enkelt för deras motståndare att avväpna Maif.

Falkenberg har överraskat oss alla. Med spelare plockade från andrahandssorteringen lyckades Henke Larsson skapa ett lag som slet, kämpade och sprang. Och som också spelade fotboll. Det var inte igelkottsförsvar och enbart kontringar. Starkt.

Åtvidaberg spelade stundom riktigt, riktigt fin fotboll. Det Peter Swärd skapar i Åtvidaberg borde applåderas högre.

Gefle är Gefle. Även om Gefle inte riktigt längre är som det Gefle vi såg under Pelle Olssons ledarskap. Och, vilket vi inte får glömma, spelare som Mattias Hugosson, Daniel Bernhardsson, Mikael Dahlberg och Mattias Woxlin, för att nämna de kanske mest framträdande, är inte längre kvar i GIF. Ryggraden och själen har successivt försvunnit från Gefle. Med det i åtanke är kanske en kvalplats en framgång. Det ger en möjlighet att bygga ny ryggrad.

Och så mitt Kalmar FF. I fjol kom vi fyra. I år inledde vi bra poängmässigt. Men vi kände ett visst missnöje med spelet. Kanske gapade vi efter för mycket. För när sedan spelet blev en aning bättre uteblev poängskörden. Vi har vandrat i ett mörker i höst, det har varit överjävligt tufft och förhoppningsvis har vi dragit några lärdomar av det motiga. Och precis som Peking har vi ett jobb att göra i höst och vinter. Elfteplatsen är vår sämsta placering sedan vi etablerade oss i Allsvenskan 2004. Fast jag väljer att se det positivt i stället. Att vi – trots en jobbig säsong – säkrade det allsvenska kontraktet i näst sista omgången. Vi slapp alltså riktig bottenstridsångest. Det vittnar om kvalitet. När vi gick upp i Allsvenskan 2004 var en av våra långsiktiga målsättningar att vi riktigt bra år skulle kunna vara involverade i den absoluta toppstriden, men att vi svaga år aldrig skulle dras in i bottenstriden. Det perspektivet får vi inte glömma.