Fredag och lägrets avslutande dag och vi fick strålande sol, vindstilla och drygt 23 grader. Jag tänkte tanken som jag alltid tänker när jag är på läger i Spanien – varför bor man året om i Sverige?
När man kan bo i ett land som har dagar som dessa i november?

Vi inledde dagen med den vanliga frukostbuffén. Som ägde en imponerande mångfald. Jag siktade in mig på de amerikanska pannkakorna, de stekta äggen, toasten och kaffet och ni förstår ju att jag var tvungen att röra på mig senare under dagen med ett sådant kaloriintag.
Fast jag var inte värst bland ledarna. Fredrik Carlén blev beroende av chokladmunkar under veckan i Santa Susana. Han åt minst två till frukost. Och till lunch. Och till middag. Och till kaffet efter lunchen och middagen. Och så någon innan läggdags.

Det sägs att han försökte bryta sig in i restaurangen efter midnatt när sockerberoendet red maran med honom.

Fredagens träningsaktiviteter för killarna bestod av tävlingar. Först en prestigefylld fotbollstennisturnering, sedan sex fotbollsliknande stationer. Träffa ribban, göra mål, fotbollsgolf, armhävningar, chippa in i cirkel och jonglering.

(Övervakning)     – Foto: Casper Nyberg
Det hettade till rejält, många ville visa framfötterna och samtidigt fick vi ledare se hur killarna samarbetade. Vissa grupper var fantastiska, andra grupper var inte lika fantastiska.
Senare på kvällen blev det prisutdelning och John Håkanssons gäng tog storslam.

Efter tävlingarna tog vi det lugnt vid poolen. Killarna bredde ut sig på solstolarna och de våghalsiga slängde sig i poolens kalla vatten, med höga skrik som följd.

Också Steglander och undertecknad passade på att lapa sol. Stegen i något som mest liknade tangakallingar.

Efter lunch väntade den enormt viktiga dubbelmatchen på tennisplanen. Donald och Carlén utmanade Steglander och undertecknad. Donald och Carlén hade hög svansföring dagarna innan, spatserade omkring som stolta tuppar, men Steglander – som internationellt går under artistnamnet The Ladder – och undertecknad vässade våra knivar i smyg.
Vi äntrade tennisplanen under sammanbiten tystnad.

Solen gassade och vi visste att tiden talade för oss. Vi ansåg att vår fysik var överlägsen deras.
Fast också kortsiktigt talade tiden för oss. Skulle det visa sig.

Vi städade av första set på drygt 15 minuter. Och då var det sidbytena som tog mest tid.
6-0 till oss.
The Ladder vräkte in tunga servar och de få gånger vi var pressade excellerade vi med lobbar eller stoppbollar. Carlén och Donald resignerade.
Andra set slutade 6-2

(Våra motståndare) Foto: Casper Nyberg

Stämningen efter matchen var tryckt. Vi var så pass överlägsna att vi inte riktigt ville strö salt i deras sår. Haha, jag bara skojar. Klart vi strödde salt i såren. Vi öste i hela saltkar.
Om ni vill läsa en objektiv beskrivning av matchen kan ni kika på Målvakts-Caspers blogg. Som redogjorde om tillställningen trots att Donald hotade med lägre betyg och minimalt med speltid framöver.

Morgonen efter var det avfärd från hotellet 07.00, men vi gav killarna tillåtelse att vara uppe till 24.00. Det utnyttjade de till sista sekund.
The Ladder och undertecknad utgick från att ledarteamet skulle dela på kvällsvakten solidariskt. Men plötsligt satt vi själva kvar i baren. Övriga ledare hade avvikit. De mumlade något om att de skulle packa. Men ingen kom tillbaka.

Likt fåraherdar föste vi in killarna i fållan när klockan slog midnatt. Sedan cirkulerade The Ladder likt en vithaj i korridoren utanför deras rum. Just när de trodde att de hade överlistat oss tog vi oss ut på terassen på baksidan av rummen. Och föste in dem i rummen igen. Sedan lugnade det ner sig. Tror vi.

The Ladder sa att det inte gjorde något om några av killarna sprang lite mellan rummen. ”De måste få känna sig lite rebelliska”, sa Stegen och jag höll med.
Så länge det rebelliska innebär att knacka på dörren hos sovande kompisar har jag inga problem med det.