Superettan avslutades och jag flög till Stockholm för att göra TV ihop med Ekwall och Lundh. Vi skulle köra en variant av Superlive och Superettanstudio. Stundom sände vi i TV 12, stundom på webben och vi hade hela tiden koll på vad som hände i de olika matcherna. Men givetvis extra bra koll på vad som hände i Hammarbys match.
Jag gillar upplägget och jag tror att många trivs med att ha någon att kolla på matcherna med. För vi blir ju de där som man kan kolla på matchen ihop med. Det går ju även att interagera med oss, ställa frågor, klaga, berömma och det blir ett samspel.

Den riktiga dramatiken uteblev. Lagens tabellplaceringarna innan slutomgången inleddes bibehölls i det närmaste matcherna igenom. Störst drama blev det mellan Hammarby och Jönköping Södra. Eller, det fanns ett embryo till dramatik, i alla fall. Eftersom Ljungskile ledde mot Varberg var Hammarby tvunget att vinna mot Jönköping Södra för att säkra avancemanget. HIF skapade chanser, men bommade. Kennedy missade till och med en straff (den tredje i rad!) och jag har själv lirat matcher där man måste vinna, men man får inte hål på motståndet. Och tiden tickar på. Och tickar på. Och alla på planen är medvetna om förutsättningarna och omedvetet börjar man stressa och jaga och tappar konceptet som man innan avspark var överens om och de där tendenserna fanns hos Hammarby, men HIF visade sig vara moget och mentalt starkt och höll frustrationen på stången. Kennedy smällde in en frispark och efter 1-0 var det i princip klart.
Till saken hör ju att Jönköping Södra fick sin målvakt utvisad tidigt i matchen. Det är klart att Hammarbys chanser ökade då.

Hur som helst, det var synnerligen starkt av Hammarby att palla trycket. Och det var ännu starkare av Kennedy att klara av att hantera en straffmiss i en match av den här digniteten. När Hammarby IF fick en ny straff klev Kennedy fram på nytt. Och den här gången satte han den.

Lite i smygundan tuffade GIF Sundsvall på. Det blev emellertid dramatiskt även där. Landskrona behövde göra ett mål för att undvika direktnedflyttning till division I. Och hade Bois gjort det där målet hade Ljungskile tagit Sundsvalls direktplats till Allsvenskan. Men i slutskedet av matchen hade inte Bois några direkta lägen och Sundsvall ordnade avancemanget.

Efter sändningen åkte jag ut till Arlanda. Överallt såg jag Hammarbysupportrar. Det är fascinerande vilken kraft Hammarby är. Hur det förenar så många människor. Även från Kalmar hade folk flugit till Stockholm för att se matchen mot Jönköping Södra.

Dagen efter kom den första fotbollsöverraksningen. Kevin Walker var klar för Djurgården. Jag som i sändningen sa att GIF Sundsvall har den fördelen att det inte är riktigt samma sökarljus på Giffarnas spelare, att det ger dem lugn och ro, vilket är en fördel.
Hm.

Sedan kom nyheten att IFK Göteborg säger upp samarbetet med Mikael Stahre. Hade den nyheten kommit i våras hade jag inte blivit lika förvånad som jag blev nu. I våras präglades Blåvitts spel av otydlighet. Men det har ju successivt blivit bättre under andra halvan av serien. Och Stahre tog Blåvitt till en andraplats, trots att man inför säsongen blev av md sin fixstjärna Tobias Hysén. Till det har jag fått intrycket att Stahre lyckats skapa en identitet i lagen under A-laget, det finns en tydlig kravbild på vad som förväntas av spelarna, vilket gör dem svåra att besegra., oavsett om det är U19 eller U17.
Men Blåvitt vill tydligen ha en annan inriktning. Är det Janne Jönsson som är den nya inriktningen?
Det är tufft på toppen.
Det svänger snabbt.

Hur ser det ut i de andra allsvenska klubbarna? Nu är Stahre ledig, vilka hugger honom? Magnus Haglund? Vågar någon ta sig an Rikard Norling (jag vet att han är i Brann, men får han vara kvar efter årets genomusla säsong?)? Stannar Henke Larsson i FFF? Hur resonerar man i Helsingborgs IF? Roar Hansen, som var så omtyckt i Öster, har inte alls lyckats i HIF. Vågar man ha det så en säsong till?

Silly season är redan i gång.