Startsida / Inlägg

Det är när man läser texter från förr som man inser att tiden går

av henryd

Jag sitter just nu och går igenom gamla texter. Sållar. Försöker strukturera i mängden text. Jag har trots allt skrivit kontinuerligt i tidningar i snart 13 år och bloggat sedan 2007.

Det blir givetvis en förbannat massa skittexter. Men ibland blir det bra. Om inte annat så kan det vara fint att läsa texter från förr eftersom man minns.

Tobinho och hans familj var ett stående inslag i min tillvaro från 2008 och framåt. Ett ovärderligt stöd och ett underbart stöd och Tuva och jag njöt av deras sällskap. Vi syns inte lika frekvent längre. Det blir ju gärna så när man får olika vanor. Tobinho slutade spela fotboll sommaren 2012, jag slutade efter 2013 och plötsligt har vi olika tider och livsmönster.

Men nu läser jag en text från 2010. Och jag ler. Blir varm i hjärtat. Och läser fler.

(2010)

Tobbe slog sig för bröstet och skrävlade om hur han och min farsa hade fått loss båtmotorn, men det fanns de som trodde att den blivit stulen och ringde till Sabine för att varna dem. ”Motorn är borta, motorn är borta!”  

Det var mer troligt, tyckte man, att någon hade snott den än att Tobbe själv hade gjort sig besväret att ta loss och rädda den undan kyla och snö.

Men Tobbe var boostad av självförtroende och satte igång med nästa projekt, att flytta sovrummen till källaren och göra TV-rum av sovrummet (fast Sabine berättade anledningen till Tobinhos iver, hon hade nämligen förbjudit honom att koppla in sitt nya PS3-spel innan allt var klart) och jag anade inte att han tänkte att jag skulle spela en stor roll i flytten, jag blev bara glad att jag för ovanlighetens skull fick en inbjudan om att dricka kaffe och tog på mig termobrallor och cyklade bort på ishala vägar, men hann inte komma innanför dörren innan jag stod med ett stort skåp i famnen och fick jobba så att svetten rann nedför ryggen.

Tobbes farsa, Lennart, tittade förbi, men var inte riktigt lika aktiv som min farsa. Lennart stod mest och kommenterade hur vi borde göra för att baxa ner de monstruöst stora skåpen för trappan och där emellan snackade han om sitt favoritlag Landskrona Bois.

När alla möbler var flyttade fick jag en slät kopp kaffe.

Morgonen efter knackade det på dörren. Tobbe slängde in sina två döttrar. ”De har inte ätit frukost” sa han och stack till gymmet.

Tack och lov var tjejerna duktiga och accepterade att jag behövde sova en stund till och satte igång med lekar.

När jag väl klev upp och gjorde frukost blev jag punktmarkerad av minstingen Filippa. Hon fyller fyra i januari och nu hade hon sååå mycket att berätta för mig. 

Högt och lågt i märkliga associationsbanor och jag förstod vad Tobinho menade när han sa att Filippa var som en fläkt eller ett surrande ljud; det är när hon tystnar som man reagerar. Men jag försökte lyssna och log för mig själv när hon pratade och hon berättade att pappa Tobbe hade sagt att han kunde ta vargar i svansen och slunga i väg dem, jodå, så var det och att hennes bästa kompis på dagis, Charlie, hade sagt att när han blev stor och hade barn skulle han våga möta den där jättestora dinosaurien som de hade sett på bild i en bok, det var sant, det hade Charlie, snart fyra år gammal, sagt och jag nickade och sedan pratade Filippa om vår semester på Kreta: ”Sedan badade vi på stranden och i poolen. På Kreta. Och vi åt mat på Kreta. Och åt frukost. Innan vi badade. Det var härligt på Kreta. Och nästa sommar ska vi åka till Kreta igen.”

Tobbe ringde, han hade tränat, men hade givetvis glömt en massa papper som behövdes på ett möte och det skulle ta en stund till, ”max 45 minuter!” sa han. Två timmar dök han upp.

Under tiden lagade jag pastalunch och Tuva och Felicia lurade Filippa att spaghetti är maskar som man lagt havre i, men jag fick förklara att det inte var sant och sedan undrade Filippa var glass kom ifrån. När de sedan plockade i ordning och Filippa bar tillbaka en stol berättade hon exalterat att hennes pappa minsann kan bära en stol med en arm rakt upp i luften!

(januari, 2011)

Felicia – Tobbes äldsta – och Tuva leker restaurang. Felicia gör en fin skylt som de hänger upp på dörren in till Tuvas rum. Restaurangen heter Byttan och jag förstår vart Tobbe och Sabine brukar gå och käka. Sedan får jag boka bord. Och Felicia ger mig menyn. Hamburgare kostar 100 kr, Pommes 6 kr, Dipp 1 kr, Kött och potatis 500 kr (!) och vill jag dricka något till är Coca-cola och vin gratis, med Fanta kostar 2 kr, Kaffe 20 kr, Te 15 kr och Öl 25 kronor. Sedan kan man välja ytterligare en dryck . ”shanpanj”. Och ett glas Champagne är gratis.

Jag väljer hamburgare, ett glas vin och till efterrätt Fruktsallad med glass. När jag ska betala och inser att jag måste gå ut i köket för att hämta min plånbok säger Felicia:

”Eftersom du spelar i Kalmar FF är det gratis.”

Det är nog en fras hon hört sin pappa försöka tillämpa lite väl många gånger…

(januari, läger i Spanien, 2009)

Det fina med träningsläger är att det finns små hålrum i vardagen, hålrum som vi inte, som hemma, fyller med husliga sysslor och därför tar vi chansen att vila, läsa eller bara i största allmänhet softa.

Som efter frukosten – då har vi en lucka på en och en halv timme, tid som bara ligger och väntar, helt anspråkslöst. 

Det fina vädret gjorde att vi samlades på taket till huset vi bor i och vi drog med oss kuddar och madrasser och njöt av att bara vara i solen och värmen och Wastå meddelade att han nu hade läst ut lägrets första bok och att han nog skulle få slut på böcker innan vi åkte hem och undrade därför om han kanske fick långa någon av mig och det fick han, sa jag. 

Jag har själv läst ut Haruki Marakamis Norwegian Wood, den var bra, nu är det Salingers Räddaren i nöden och än så länge är den sisådär. Jag parallelläser The Dirt och den är onekligen sedelärande. I hur egoistisk människan kan vara, hur otroligt destruktiva droger kan vara, men också att det går att bättra sig och  medan jag läste i boken och Tobbe läste Offside och skrattade högt åt att Glenn Hysén inte klarade av pensla bröden med ägg, han begrep inte att han var tvungen att ta bort skalet, medan Tobbe läste det här och jag läste The Dirt började tårarna trilla på mig, det stockade sig i halsen och jag fick sluta läsa. Det gick inte. Det gick fan inte att läsa om hur sångaren Vince Neil förlorade sin fyraåriga dotter Skylar i cancer. Hur snabbt allt vände. Ena veckan en sprudlande liten tjej som tillbringade helgen hos sin pappa och njöt av att leka på stranden, nästa vecka full av cancer och med en rädsla i blicken, en blick som sökte sig till mamma och pappa, vad är det som händer, men de hade inga bra svar och den känslan, att inte kunna svara sitt barn, sin dotter, att inte kunna trösta henne, göra så att hon blir glad igen, den känslan är monumental och Vince Neil dövar den med sprit, sprit och ännu mer sprit och mina tårar rinner, jag tvingar mig att läsa vidare:

”När hennes puls började sjunka öppnade hon ögonen med en glimt av rädsla och sökte i sin mammas blick ett svar eller en förklaring. ´Var inte rädd, hjärtat´, tröstade Sharise henne och tryckte hennes hand. ´Sov nu. Det är ingen fara.´ Och Skylar somnade. Under tiden satt jag i bilen på Pacific Coast Highway och plötsligt hoppade hjärtat till i bröstkorgen på mig. Men jag hade så bråttom att ta mig till Skylar att jag ignorerade det och inte tänkte på det. Men efteråt insåg jag att när den kvinna jag älskade mest i hela världen försvann så visste mitt hjärta det och ville, för ett ögonblick, gå dit hon gick och följa med henne.”

Att läsa något sådant skulle nog alltid få mina ögon att tåras, men att göra det här, i La Manga, på träningsläger, utan sina barn, förstärker allt det där, det upphöjs hundrafalt, saknaden och längtan efter dem, efter Tuva, blir väldig, enorm och Tobbe börjar nästan gråta när han pratar med Filippa i telefon och tvååringen stolt berättar att hon bajsat på dagis. Och när han kikar på småtjejernas film Björnbröder på datorn grumlas ögonen igen.

Vi saknar dem. Småtjejerna.

Våren 2009

Efter träningen tog Tobinho och jag småtjejerna till lekplatsen. Tjejerna ville lira fotboll och Felicia delade upp lagen, hon och Tobbe mot Filippa, Tuva och undertecknad, men jag var snart ensam på mitt lag, Filippa ville hellre klättra upp på en sten och titta på och Tuva gjorde henne snart sällskap. Men jag löste uppgiften väl, backade hem, gjorde det trångt på min planhalva och Felicia blev förvirrad, hon började överarbeta varje situation, fick tunnelseende och lyssnade inte till hennes fars förmaningar om att sysselsätta lagkamraterna, hon skulle göra allt själv och jag kunde flera gånger tackla omkull henne (hon är trots allt sex år och måste tåla ett och annat) och sedan utnyttja att Tobbe stod långt ut och helt enkelt lobba över honom. Jag gick fram till 4-1, även om Felicia försökte fuska till sig ett mål och hävdade bestämt att det bara stod 4-2 och Tobbe sa ”sista målet vinner”, men jag var omutlig och dunkade in segermålet från distans.

Sedan drack vi kaffe. Fast jag hade glömt muggar. Nöden har emellertid ingen lag och vi hällde ut vattnet i barnens flaska och använde den som mugg. 

 

  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB