November och december och vi i Kalmar FF gör en smygande nystart, 2014 blev inte riktigt som vi hade tänkt det och förklaringarna är många, förklaringarna är komplicerade, men de är samtidigt enkla och jag skulle kunna skriva i oändlighet om saken, men det ska jag inte göra.

Men jag ska skriva kort om saken.

Någorlunda kort.

Hasse Eklund fungerade inte så som vi hade hoppats. Berodde det på Hasse själv? Berodde det på miljön han kom till? Både och, skulle jag vilja säga.

Hasse Eklund är bevisligen en duktig tränare, han lyckades fint i Falkenbergs FF, men Kalmar FF är inte Falkenbergs FF. Vi hade redan passerat etableringsfasen, vi hade redan stabiliserat oss i det övre skiktet av Allsvenskan, vi kom fyra 2013 och nu ville vi ta ytterligare ett steg.

Men i stället blev 2014 en säsong som präglades av nykomlingsresonemang. Vi skulle samla poäng för att vara säkra, vi skulle riskminimera spelet och vi hade ohyggligt svårt mot lag på den övre halvan av tabellen. Typiskt nykomlingar.

Hasse Eklund förmådde aldrig att få spelarna att tro att han kunde få oss att ta det där ytterligare steget.

Fanns det då i det läget någon återvändo för Eklund?

Tveksamt.

Samtidigt var det inte bara spelarnas missnöje som ledde fram till att Eklund fick sparken.

Spelare har varit missnöjda tidigare och kommer bli missnöjda igen.

Efter säsongen 2012 var det väldigt många som ville ha bort Nanne Bergstrand. Spelartruppen gnydde. Jag fick samla alla spelare till ett krismöte efter säsongen där allt missnöje ventilerades. Tillsammans med Paulus Arajuri sammanställde jag en ”kravlista” från spelarna som vi delgav Nanne. Han läste, begrundade, tog åt sig, lovade bot och bättring och den nästkommande säsongen blev riktigt bra.

Samtidigt, när det här skedde hade Nanne tio säsonger av obrutna framgångar bakom sig. Det fanns en del förtroendekapital att ta av. Det hade inte Hasse Eklund.

Och när Hasse Eklund uttryckte en vilja till förändring tolkades bara det som ett svaghetstecken, som om han inte trodde på sina egna idéer och var svag.

Men vi får inte glömma att det alltså inte enbart handlade om spelarmissnöje i Eklunds fall. Det handlade i större utsträckning om att de sportsligt ansvariga i föreningen gjorde en analys av situationen och kom fram till att läget var prekärt och att det inte kunde förändras under nuvarande former. Alltså var en förändring tvungen att komma, A change is gonna come, som Sam Cooke sjöng.

Peter Swärd är ny tränare och jag är ny Tipselittränare och i början av veckan hade vi stabsmöte där Swärd förklarade grunddragen i sin spelfilosofi och det lät bra, det lät vettigt och jag tror att han har förmågan att få spelarna att tro på det han förespråkar. För det är alltid det som det till syvende och sist handlar om, är tränaren trovärdig eller ej.

Även när vi tyckte att Nanne Bergstrand var en tjurig jävel som sågade oss spelare i media kunde vi aldrig fullt ut överge honom. Vi tvivlade aldrig på hans kompetens som tränare, han var alltid trovärdig inför oss.

Vi ska inte heller glömma att det på många sätt var en ny grupp Eklund kom till. Jag var den siste från en väldigt uthållig generation, men jag slutade inför 2014. Kalmar FF klargjorde att man redan hade för många centrala mittfältare och jag fick känslan att Hasse inte ansåg sig behöva en ”sittande” mittfältare i sin arsenal, vi skulle ju lira med två centrala mittfältare som jobbade från straffområde till straffområde och så har jag aldrig lirat. Samtidigt underskattade man kanske min förmåga att hålla samman gruppen och vara en taktisk kraft ute på planen.

Jag vet inte hur man skulle ha kompenserat frånvaron av namn som Wastå, Tobinho (om vi går tillbaka någon säsong), Mendes, Etrit Berisha, Paulus Arajuri och inte minst Zlatan Azinovic (som spelade en otroligt viktig roll i omklädningsrummet 2013). Men jag vet bara att vi aldrig lyckades täppa till hålen.

Ibland kan det vara en fördel att komma till en färsk grupp. För man kan som tränare prägla gruppen på ett tydligare sätt än om det redan finns en struktur. Men när det började gå motigt, när förlusterna avlöste varandra fanns inte erfarenhet att använda sig av. Då växte frustrationen.

Men varje människa måste ta sina egna steg och detsamma gäller fotbollslag. Varje ny generation måste gå sina egna steg och nu har många i truppen fått känna på de tunga, jobbiga stegen och har förhoppningsvis lärt sig något av det. Lärt sig något som går att använda nästa gång det är motigt.