Oboy, oboy, det var dags för en tripp till Växjö igen och Basutbildningen på Elittränarkursen och David Elm, Jocke Lantz, Stefan Larsson och undertecknad tog en bil från GFA och körde de tio milen till staden som Gud glömde, till staden som inte vet hur en novembersol ser ut (och, skulle det visa sig, inte decembersol heller, det var konstant regn och låga moln) och det var tredje gången vi strålade samman med de övriga i gänget och det var trevligt att ses igen.

Asper och jag hade hamnat vid samma bord. Igen.

”Ni klarar er inte utan varandra”, retades de andra och tja, vi kunde ju inte neka att vi gillade att smågnabbas och hetsa varandra och Mattias Aspers lagkamrat från Mjällby, Daniel Nicklasson, undrade varför jag inte nämnt hans namn i de tidigare blogginläggen från kursdagarna, ”det står ju bara om Asper”, sa Nicklasson tjurigt och jag lovade att han skulle få några rader nästa gång, ”jag ska göra dig berömd!”.

Sedan blev det hårdkörning. Från 10.00 till 21.00 och förutom en hel del fikastunder och fina måltider var det kunskapsgnuggning.  (Asper, Stefan och Magnus Wikström redovisar)

När vi dagen efter fick köra praktik i Tipshallen var det ett skönt avbrott. Samtidigt väntade ett teoretiskt prov på näst sista dagen och oron började växa hos flertalet av deltagarna. Man började snacka ner sig själv. Ingen hade hunnit plugga. Ingen kunde det som krävdes. Vi började likna ett gäng stirriga tonåringar med höga krav på sig hemifrån. Osäkerheten dröp från oss.

Samtidigt skulle vi alltså lösa praktiska uppgifter och vi fick två och två planera korta träningssekvenser och sedan hålla i passet. Spelare från Östers akademi agerade träningsgrupp och slet på riktigt bra under flera timmar.
Vi var emellertid några som saknade att själva få lira. Det blev ju inte riktigt samma hets när jag inte fick håna Asper efter ännu en vinst.

Det teoretiska provet? Det löste sig på ett ypperligt sätt. Alla klarade det och jag var bara ett retfullt slarvfel – jag skrev utgångsyta i stället för utgångspositioner och tappade ett halvt poäng – från full pott.

När provet var skrivet gick luften ur oss en smula. Vi fick några timmar ledigt och vi insåg hur trötta vi var. Stefan Larsson, Daniel Tjernström, Johan Ländin, Richard Spong, Johan Arneng och jag själv stack till hotellets minimala gym och vi försökte få ihop ett hyfsat träningspass, men min kropp var seg och svarade inte så som jag ville. En stund i bastun, en tupplur och sedan var det dags för kvällens uppgifter – matchanalys av Roma-Manchester City. (Spong, Tjernström och Arneng kör plankan)

När matchen var slut fastnade vi en stund i soffan i foajén. Daniel Nicklasson började visa roliga Youtube-klipp. Som det här, när Ali G intervjuar Posh och Beckham. Och det här, med en brittisk komiker. Och det här, med några isländska killar som lurar sin polare.

Men vi hittade inte det när han testade sina artistiska kunskaper i Idol. För det visade sig ju vara som så att Nicklasson knappast behövde bli omnämnd i den här bloggen. Han hade ju redan gjort sig ett namn. I Idol 2005. Åtminstone fick han stora rubriker i Kvällsposten och Kristianstadbladet. Vi letade som galningar efter TV-klippet där Nicklasson sjöng Tracy Chapmans Talkin´ bout a revolution. Men vi gick bet.

Dagen efter, utbildningens sista dag, drillades vi i praktik i Tipshallen och övningsgruppen bestod av pigga småkillar. Vissa av oss var emellertid inte riktigt lika pigga. Några hade suttit uppe tämligen sent och klunsat om allt mellan himmel och jord. 
När Madelene Göras och jag drillade småkillarna i drivning och behövde en målvakt i ett av målen var det en sliten sak från Listerlandet som lufsade in i buren. När en boll kom rullande till honom med knappt styrfart var koordinationen inte den bästa, han missade bollen, drog foten i backen i stället och höll på att slå omkull. Övriga i gänget skrattade gott.

Sedan åkte vi hem. Lantz och jag var överens om att det hade gått fint att kampera ihop. Jag delade nämligen rum med just Jocke Lantz. Han är som en kamrer. Väldigt korrekt. Och när Fotbollsfrun ringde pratade han med sin sambo som om han var född på 1940-talet: ”Jaså? Det säger du? Där ser man. Vi säger väl så. Hej, hej.”

Sedan snarkade han högt och ihärdigt.



(Hela gruppen samlad)