Det började som ett skämt eller i alla fall som något utan egentligt allvar, Olof Lundh Instagrammade om att han lirade plattor på Riche, Kallskänken-Martin (eller om det var jag) undrade när han kom och lirade plattor på Kallskänken i Kalmar och vi förväntade oss nog inget svar.
Kabom! Omedelbart replikerade Lundh, ”jag kommer, när kan Rydström?” och plötsligt var det där skämtet en realitet.

 

(Lundh letar efter rätt skiva)

Vilket bara var trevligt. För Lundh och jag skulle lira plattor ihop och vi döptes, av Lundh, till DJ Kollektivet och Lundh packade ner ett gäng CD-skivor, tog bussen (!) till Kalmar och sedan åt vi middag med Martin ochdiskuterade den kommande DJ-insatsen.

Ekwall skrev aningen syrligt om att Lundh, i en allt hårdare bransch, breddade sin repertoar och det fanns de som undrade vad Lundh skulle till Kalmar att göra. Men jag tycker det säger en hel del om Lunds okomplicerade sida. Han har inga problem att åka buss till Kalmar och bjuda på sig själv. Det handlade inte om att fakturera en massa stålar – Martin stod för upphälle och mat/vätska, thats it – utan om att umgås med Martin och mig. Komma bort en stund. Göra något annorlunda.

”Vi tar inga fångar!” skanderade Lundh och hytte med näven, ”vi spelar bara det vi själva gillar, om folk lämnar lokalen skiter vi i det” och vi kom överens om att vi skulle vinna tillsammans och förlora tillsammans.
Några ledstjärnor var att vi inte skulle spela Aviici eller Swedish House Maffia och att vi absolut inte skulle ta önskningar. Det följde vi benhårt.

Kallskänken var fullbesatt och vi hade kommit överens om att spela varannan låt och Lundh inledde formidabelt med Blå Tågets Staten och kapitalet och jag jag följde upp med The Specials A message to you Rudy och när jag sedan valde att bli politisk – ett gäng lokala Moderatpolitiker var på besök – slängde jag på Ebba Gröns Beväpna er.

Hybrisen började drabba oss, vi kände oss oövervinneliga, ingen kunde röra oss, besegra oss och när 24kalmar.se frontade sin nyhetssida om vår spelning fanns det ingen återvändo.

”Det här är en politisk spelning, det är en protest mot SD i krogmiljö”, sa Lundh till 24kalmar.

Men det är ju alltid när det är som bäst som det är som farligast. Känslan av att äga världen fick Lundh att glömma bort vårt koncept – ”vi vinner tillsammans och vi förlorar tillsammans”.
Och i stället för att stötta varandra började Lundh såga mina låtval och hylla sina egna, ”2-0 till mig, du kör bara säkra val, du spelar sarg ut!” vrålade han och när hans låtval mötte skepticism i lokalen saknade han självkritik, ”Kalmar är inte redo för mig än!”.

Jag försökte påminna Lundh om DJ Kollektivets grundfilosofi, det där om att vinna och förlora tillsammans, men storhetsvansinnet berusade Lundh, som replikerade ”I live by the sword och die by the sword!”.

Vi öste på i fyra timmar och inte ens när rökmaskinen körde igång brandlarmet och brandkåren kom på besök slutade vi.

24kalmar.se undrade om det var en engångshändelse. Hell no, Lundh hade redan innan den numera legendariska Kallskänskenspelningen fått förfrågan från Riche. Från Kalmars Riche till riktiga Riche.

Det blir till våren.

Framtiden ligger utstakad för DJ Kollektivet.