Det blev bättre, jag piggnade till, krafterna återkom och kanske var det nyttigt för min kropp att vila från träning i över två veckor, samtidigt som rörelsen, aktiviteten, träningen numera flyter i mina ådror, det är något jag mår bra även, även om jag inte alltid förstår varför och i söndags blev det ett mjukt pass, två varv av Fight gone bad. Det vill säga så många repetitioner av wallballs, sumomarklyft, boxjumps, push press och rodd där varje moment utförs i en minut, ingen vila mellan momenten. När de fem momenten är klara, vilar man en minut och sedan kör man det en gång till. Vanligtvis kör man tre eller fem rundor, men jag nöjde mig med två. Benen var skakiga, återhämtningen usel.

Men dagen efter kändes det aningen bättre och jag kunde vara med ett fint pass på Crossfitgymmet.

Och på andra delen på tisdagens pass – 4 varv:

20 Shoulder to overhead 40/30

5 burpees m dubbel armhävning

200 m löpning – utmanade jag mig själv och vägrade skala ner i Shoulder to overhead, jag körde på 40 kg trots att jag var seg och på slutet fick jag nöja mig med att göra tre repitioner i taget.

Att jag i princip kom sist av alla bekom mig inte, jag fann en njutning (nåja) i att kunna jobba hårt med kroppen igen.

Och i torsdags, när vi efter en massa knäböj körde 24 min amrap: 8 burpee box jumpover, 16 Situps, 24 Air squats, 6 x 15 m shuttle run fanns återhämtningen där igen, jag blev givetvis trött, men kunde mata på utan att bli gristrött och det handlar väl om en känsla, att man trivs att vara i den där kontrollerade tröttheten och det går att jämföra med när jag spelade fotboll, man bävade inför det jobbiga och tunga, men när man sedan hade varit i det några gånger och lärt sig att man faktiskt tar sig ur det och att man faktiskt kan vara i det och njuta av det, ja, då är det ett tillstånd man nästan söker.

Jag såg det på killarna i U 19 i dag. Vi är inne på den andra träningsveckan och vi lät de första passen vara mjuka, lugna, vi ville inte köra sönder någon, men vi har successivt höjt insatserna och i går var det dubbla fotbollspass och kvällspasset genomfördes i miserabla väderförhållande på Gasten, piskande regn, kraftig vind och två plusgrader, men ingen gnällde, alla öste på och klockan 08.00 dagen efter stod alla redo på Gasten igen, om inte sprudlande så i alla fall med bra attityd och på kvällen var det ett nytt fotbollspass och jag såg på dem att de började njuta av den där trötthetskänslan, det var som om de sökte den och de undrade hur länge vi skulle köra fyra mot fyra och jag undrade om de var trötta, men det nej, nej, de undrade bara för att de ville köra mer och jag och Steglander stod och mös.

Förresten, är det någon som minns den här mysiga filmen om manlig vänskap?