Träning med breddverksamheten på morgonen, inomhus i Brännarehallen och det är som en miniatyrvariant av Tipshallen i Växjö och det finns fördelar med att slippa frysa och vi jobbade med försvarsspel, att sätta press och vi märkte hur olika vi är, press betyder en sak för någon, men något helt annat för någon annan och vi tränare hade behövt vara tydligare, mer synkade, nu kom vi med olika budskap och efter träningen satte vi oss med Kalmar FF:s försvarsmanual, vi är några stycken som jobbar med att skapa ett dokument som kan användas i hela organisationen och nu hade vi nytta av våra tillkortakommande på morgonen, vi fick oss några tankeställare och att jobba fram en manual syftar till att undvika att man som tränare blir otydlig och osynkad.

Lite senare, träning på GFA, Swärd undrar om han kan låna två mittfältare av mig till A-lagets träning dagen efter, ”visst, du får mig och en till” svarar jag. Nästan. Det är först när jag sagt till Herman Hallberg och Oskar Engström att de ska träna med A-laget som jag det slår mig att jag jag borde svarat just så, ”visst du får mig och en till”.

Roligt.

Eller?

Fast när jag sedan byter om till U 19:s träning och gör det på min gamla vanliga plats i omklädningsrummet – ingen spelare har fått den än – skrattar Swärd, ”jaså, du ska träna med oss?”.

Men nej. Det var ju jojotest och jojotest var jag inte sugen på. Det var annars min paradgren förr. Jag släppte sällan någon förbi mig. Tobinho och jag satte en ära i att aldrig vika ner oss och att framför allt aldrig låta någon junior komma före oss.

I år vann Peter Westerberg. En junior. Jag sa till honom efter att det hade jag aldrig tillåtit på min tid.

Rasmus Elm körde ett styrkepass på GFA och vi satt sedan och pratade. Jag tycker att det är modigt av honom att kliva av för att bli frisk. Fast jag vet också att han körde på längre än vad hans kropp mådde bra av. Men det är så vi fungerar. Det förväntas av oss och vi förväntar det av oss själva.

Och det finns ju inget utrymme för att återhämta sig om återhämtningen är längre än någon vecka. Någon annan är alltid redo att ta din plats, att fylla din plats.

Nu låter Rasmus någon ta hans plats. Han vill bli frisk. Kanske börja om.

”Om jag ska spela i Kalmar FF igen ska jag ha som krav att få nummer 8”, säger Rasmus och ler.

Mitt nummer är som bekant pensionerat, ingen får längre använda det i Kalmar FF.

”Det skulle jag acceptera, du skulle få låna mitt nummer”, svarar jag.

Vid lunchen pratar vi om mina utvisningar, jag hade inte fått ett rött kort innan jag fyllde 30, sedan blev det fyra, fem stycken. Rasmus påminde mig om den tyngsta. Borta mot Trelleborgs FF 2008. Höst. Vi hade snöpligt blivit utslagna ur Uefacupen av Feyenoord (vi var klart bättre än dem) några dagar innan vi åkte till Trelleborg. Regn, vind, men vi tog ledningen med 1-0. Jag hade fått en solklar varning i första halvlek. I andra halvlek gjorde TFF-spelarna och Tom Prahl allt de kunde för att påverka domare Åke Andreasson att ge mig ett kort till. Och det var verkligen en nonsensituatiuon som renderade i min andra varning.

När jag stod och rannsakade mig själv i duschen och tänkte positivt, ”det här kan killarna lösa” hörde jag först ett jättevrål – 1-1.

Och snart ett jättevrål till – 2-1 till TFF.

Vi förlorade och fick stryk även i omgången efter, hemma mot IFK Göteborg. Plötsligt hade Elfsborg ätit sig ifatt.

Men vi vann till slut.

Här är ett klipp från barometern.se. Jag är tämligen lugn efter matchen. Men jag är också duktig på att förklara att det var TFF:s fel att jag blev utvisad. Bra självinsikt.

När vi ändå pratar utvisningar. Här är ett klipp där jag får två gula kort mot IFK Göteborg på GFA 2011. Där och då kändes det horribelt orättvist. Den första varningen var en kollision. Och den andra…det är inte direkt armen som söker bollen. Men, men.