Kalmar FF:s A-lag inledde säsongen i lördags med att möta det lokala division II-laget IFK Berga. KFF vann rättvist med 2-0 (1-0). En parantes är att det känns märkligt att skriva ”Kalmar FF” eller ”KFF”. Jag brukar ju skriva ”vi” när det gäller Kalmar FF:s matcher. Men eftersom jag inte längre är spelare i Kalmar FF borde jag kanske sluta se A-laget som ”vi”.

Äh, jag kommer nog varva. Ibland ”vi” och ibland ”Kalmar FF”.

De där försäsongsmatcherna kan man ju tycka vad man vill om. Som spelare var jag alltid imponerad att flera hundra personer stod i snålblåsten och kylan på Gasten och kollade.

För mig var det också viktiga matcher. Varje millimeter var viktig. Mindre goda prestationer och det snabbt kunde bli gnäll och negativt, faktorer som sedan inte var helt enkla att bryta. Och om jag personligen var dålig visste jag att det omgående skulle börja muttras om att min tid var över.

Med andra ord, utrymmet för misstag var minimalt.

Och de där matcherna mot lokala lag – jag satte en ära i att köra över motståndet. Jag stod inte ut med att några spelare i Lindsdal eller Nybro IF eller IFK Berga skulle kunna säga att ”Kalmar FF inte var så bra, de skapade knappt något på oss” och så vidare och sedan sitta på GFA och se oss spela i Allsvenskan och tänka att de nästan var lika bra som oss, jag satte en ära i att vi minsann skulle visa dem vilken skillnad det var i tempo och snabbhet och skicklighet och om jag hade varit med i lördags hade jag retat mig över det som stod i dagens Barometern, att IFK Berga kunde lämna Gasten med raka ryggar. ”0-2 mot allsvenska Kalmar FF är givetvis en liten seger.”

Inga lokala lag ska se sina insatser mot oss som små segrar.

Åtminstone var det så jag resonerade.

Sedan vet jag att de där matcherna inte är enkla. Och jag påstår inte att vi alltid lyckades med mitt uppsåt att köra över de lokala lagen. Någon minnesgod läsare minns kanske några tveksamma resultat för vår del? Åtminstone på 1990-talet…

Samtidigt är det kanske inte riktigt på det sättet i dag. Man kanske inte resonerar som jag. Jag var ju aningen rubbad. Såg fiender överallt. Ville inte bjuda på någonting. Vi spelade en uppvisningsmatch 2004 mot Fågelfors. Pittoresk idrottsplats inne i skogen. En miljard mygg. Vi hade lirat i Allsvenskan några dagar tidigare, vi skulle spela ny match i Allsvenskan några dagar senare. Alltså, det fanns ingen anledning att förta sig. Vi satte omgående några mål.

Men jag ville ha mer. När vi satte 9-0 i andra halvlek eldade jag på de andra, ”slå er inte till ro, vi ska vinna med tvåsiffrigt!”. En spelare i Fågelfors vädjande till mig att jag skulle lugna ner mig.

Nanne lät mig hållas. Och han visste att han inte fick byta ut mig. Han gjorde det i genrepet inför Allsvenskan 1999. Vi mötte ett raggargäng från Finland. De sparkade ner allt som rörde sig. Även sådant som inte rörde sig. Kjell Svensson, vår sjukgymnast, tyckte att jag signalerade för byte. Så med kvarten kvar tog Nanne ut mig. Jag blev knäckt. ”Varför bytte du ut mig!?” sa jag med gråten i halsen.

– Kjell sa att du visade att du hade ont i ryggen, började Nanne.

”Jag har inte ont i ryggen, jag signalerade ingenting!!”, sa jag upprört. Det tog extremt lång tid innan jag förlät Nanne.

Så jag lirade hela matchen mot Fågelfors. Och jag tror vi satte tian också.

Att jaga på sina lagkamrater i en uppvisningsmatch är inte direkt sympatiskt gentemot motståndet. Men för mig handlade det nog främst om att jag inte ville ge någon möjligheten att se sin insats mot oss som ”en liten seger”. Jag visste ju också att det här var enda gången de här spelarna skulle få möta oss och mig. Intrycket de fick där och då skulle vara det som de hade med sig resten av livet.

Två av mina killar fick spela en stund i andra halvlek i A-laget mot IFK Berga; Herman Hallberg och Oskar Engström. Och så hade jag lånat ut en av mina mittfältare,Carl Johansson, till IFK Berga. Demontränaren Ola Petersson hade skralt med offensiva spelare, sjukdomar och skador härjade i Berga-truppen och Ola frågade om jag hade någon spelare till låns. Det hade jag. Nämnde Carl Johansson, född 1998.

Samtliga skötte sig.