Angående omröstningen till världens bästa spelare. Det är givetvis på sitt sätt en kvasiomröstning. Det är ju alltid så att de offensiva spelarna, de som uppmärksammas mest i media (de andra existerar ju inte) som får flest röster.

Men man kan inte bortse från Cristiano Ronaldos helt otroliga produktivitet. Han och Messi har ju närmat sig ett målsnitt som hör hemma på 1950-talet, när det inte fanns några försvarsspelare. Eller siffror som man kunde nå med spelare i Football Manager 1997.

Och de gör det i en fotbollsvärld där det är så enormt taktiskt och drillat, där försvarsspelarna är snabba, starka och skickliga. Där lagen är sönderlästa, där alla vet vad Messi och Ronaldo ska göra, hur de spelar. Ändå vräker båda in mål. Och Ronaldo har varit värst av de alla på sistone.

Man kan ifrågasätta, som sagt, varför det alltid är offensiva spelare som vinner. Men när det nu är så kan man inte blunda för Ronaldos statistik.

Att han spelar i ett världslag hjälper givetvis till. Men det är många som spelar i världslag och ändå inte producerar på det sättet.

Att vi har en fäbless för offensiva spelare som producerar mål och assist beror ju – förutom på det självklara faktum att fotboll handlar om mål – på att det är så enkelt att bedöma en spelare utifrån de premisserna. Det är mycket svårare att konkret värdera en skicklig försvarsspelare. En som är duktig på de mindre tydliga bitarna av spelet.

Jag tänker lite på det när vi ser Barcelona av i dag. De är fortfarande bra, riktigt bra. Men inte så bra som för några år sedan. Det finns givetvis många anledningar. Men en av dem, tror jag, är avsaknaden av forne lagkaptenen, pådrivaren och försvarsspelaren Carles Puyol.

Han var 100 % dedikerad. Alltid. Och hans energi, glöd, det brinnande engagemanget satte nivån för alla andra.

Han saknas.