Träning med breddverksamheten på morgonen, inomhus i Brännarehallen och det är som en miniatyrvariant av Tipshallen i Växjö och det finns fördelar med att slippa frysa och vi jobbade med försvarsspel, att sätta press och vi märkte hur olika vi är, press betyder en sak för någon, men något helt annat för någon annan och vi tränare hade behövt vara tydligare, mer synkade, nu kom vi med olika budskap och efter träningen satte vi oss med Kalmar FF:s försvarsmanual, vi är några stycken som jobbar med att skapa ett dokument som kan användas i hela organisationen och nu hade vi nytta av våra tillkortakommande på morgonen, vi fick oss några tankeställare och att jobba fram en manual syftar till att undvika att man som tränare blir otydlig och osynkad.

Lite senare, träning på GFA, Swärd undrar om han kan låna två mittfältare av mig till A-lagets träning dagen efter, ”visst, du får mig och en till” svarar jag. Nästan. Det är först när jag sagt till Herman Hallberg och Oskar Engström att de ska träna med A-laget som jag det slår mig att jag jag borde svarat just så, ”visst du får mig och en till”.

Roligt.

Eller?

Fast när jag sedan byter om till U 19:s träning och gör det på min gamla vanliga plats i omklädningsrummet – ingen spelare har fått den än – skrattar Swärd, ”jaså, du ska träna med oss?”.

Men nej. Det var ju jojotest och jojotest var jag inte sugen på. Det var annars min paradgren förr. Jag släppte sällan någon förbi mig. Tobinho och jag satte en ära i att aldrig vika ner oss och att framför allt aldrig låta någon junior komma före oss.

I år vann Peter Westerberg. En junior. Jag sa till honom efter att det hade jag aldrig tillåtit på min tid.

Rasmus Elm körde ett styrkepass på GFA och vi satt sedan och pratade. Jag tycker att det är modigt av honom att kliva av för att bli frisk. Fast jag vet också att han körde på längre än vad hans kropp mådde bra av. Men det är så vi fungerar. Det förväntas av oss och vi förväntar det av oss själva.

Och det finns ju inget utrymme för att återhämta sig om återhämtningen är längre än någon vecka. Någon annan är alltid redo att ta din plats, att fylla din plats.

Nu låter Rasmus någon ta hans plats. Han vill bli frisk. Kanske börja om.

”Om jag ska spela i Kalmar FF igen ska jag ha som krav att få nummer 8”, säger Rasmus och ler.

Mitt nummer är som bekant pensionerat, ingen får längre använda det i Kalmar FF.

”Det skulle jag acceptera, du skulle få låna mitt nummer”, svarar jag.

Vid lunchen pratar vi om mina utvisningar, jag hade inte fått ett rött kort innan jag fyllde 30, sedan blev det fyra, fem stycken. Rasmus påminde mig om den tyngsta. Borta mot Trelleborgs FF 2008. Höst. Vi hade snöpligt blivit utslagna ur Uefacupen av Feyenoord (vi var klart bättre än dem) några dagar innan vi åkte till Trelleborg. Regn, vind, men vi tog ledningen med 1-0. Jag hade fått en solklar varning i första halvlek. I andra halvlek gjorde TFF-spelarna och Tom Prahl allt de kunde för att påverka domare Åke Andreasson att ge mig ett kort till. Och det var verkligen en nonsensituatiuon som renderade i min andra varning.

När jag stod och rannsakade mig själv i duschen och tänkte positivt, ”det här kan killarna lösa” hörde jag först ett jättevrål – 1-1.

Och snart ett jättevrål till – 2-1 till TFF.

Vi förlorade och fick stryk även i omgången efter, hemma mot IFK Göteborg. Plötsligt hade Elfsborg ätit sig ifatt.

Men vi vann till slut.

Här är ett klipp från barometern.se. Jag är tämligen lugn efter matchen. Men jag är också duktig på att förklara att det var TFF:s fel att jag blev utvisad. Bra självinsikt.

När vi ändå pratar utvisningar. Här är ett klipp där jag får två gula kort mot IFK Göteborg på GFA 2011. Där och då kändes det horribelt orättvist. Den första varningen var en kollision. Och den andra…det är inte direkt armen som söker bollen. Men, men.

Det skulle bli storm och det blev storm och när det blåste som mest var det som om huset skulle lyfta eller i alla fall taket och jag fick flera gånger kliva upp för att se så att inte Tuvas studsmatta hade blåst ner i havet och det tog tid innan jag fann ro, det var som om mitt inre rördes upp av stormen eller om det var filmen vi såg tidigare på kvällen, Birdman, som inte lämnade mig ifred, men till slut kom lugnet och sömnen och det blev en slö söndag och jag var som Johnny Cash, tacksam över ett par skor som verkligen känns sköna på fötterna och för fåglarna som sjunger för honom när han stiger upp på morgonen, är inte det själva essensen av tillvaron, det är när man känner så som det är som mest självklart och jag tänker vidare på det här med tankar, jag vill verkligen bli bättre på att vara herre över dem och inte utlämnad till dem, jag läser Daniel Kahnemans Tänka, snabbt och långsamt, och jag kommer nog behöva några år för att läsa ut tegelstenen, men när jag läser i den ger den mig nya insikter och jag hade kanske vissa av dem på känn, men det är ändock upplivande, som det här med prajming, att man mentalt kan bearbetas och att den bearbetningen och påverkan sker undermedvetet.

”Prajmingeffekten ter sig många former. Om tanken på EAT råkar finnas i ditt medvetande (vare sig du är medveten om det eller inte) kommer du att känna igen ordet SOUP snabbare när det sägs med en viskning eller skrivs med ett svårläst typsnitt.”

Vi kan alltså förberedas mentalt.

Och prajming är inte begränsat till begrepp och ord. Vi får helt enkelt ”acceptera den främmande tanken att ens handlingar och känslor har förberetts av händelser som man inte ens är medveten om.”

Till och med enkla, vanliga gester påverkar våra handlingar och känslor.

”Du förstår varför den vanliga uppmaningen att ´agera lugnt och vänligt oavsett hur man känner´ är ett väldigt gott råd: man har stor chans att bli belönad med att känna sig lugn och vänlig på riktig.”, skriver Nobelpristagaren Kahnemans.

Jag som alltid känt som jag har känt. Som om det varit ristat i sten och omöjligt att förändra. Och utifrån den rådande idrottspsykologin (som håller på att förändras) istället lärt mig att trycka undan eller härda ut.

När jag egentligen borde försökt förändra det som förberett handlingarna och känslorna.

Det här är insikter som gör att man istället för att vara utlämnad till känslor får bättre styrsel på det.

Men som Daniel Kahneman skriver i boken, problemet är att så mycket är utanför vårt medvetande och även när vi tror att vi vet, vet vi inte.

Jag antar att vi får försöka veta mer.

Har tuffat fram på sparlåga, både fysiskt och mentalt och just som jag skriver ”fysiskt” och ”mentalt” tänker jag att jag måste sluta särskilja de två åt, det hänger ju ihop, holistiskt, det är bara det att alla år som fotbollsspelare lärde mig att bli ypperlig på att trycka undan allt som störde de vanliga rutinerna och ni vet att jag varit omåttligt stolt över det faktum att jag under 21 säsonger i Kalmar FF:s A-lag missade blott två matcher på grund av sjukdom (en 1997 då jag hade körtelfeber och en 2008 då jag hade influensan) och i princip inga träningar. Jag tränade och spelade – alltid.

Men det är klart att det kanske berodde på ett beteende som inte alltid var så sunt. Och att fortsätta på det sättet när jag inte längre är fotbollsspelare är kanske inte att rekommendera. Men vanor är svåra att bryta. Men jag har en ambition att komma bort från att särskilja det fysiska från det mentala, jag har en ambition att bli mer holistisk och jag lyckas i några timmar, kanske någon dag, sedan är jag tillbaka i de gamla tankemönstren och tvingas börja om.

Jag är alltså fortfarande krasslig. Snart två veckor nu. Jag körde ett lättare träningspass – 15 rundor av Cindy – i måndags och efter det blev jag sämre.

Jag vet, jag vet, man ska inte träna när man är krasslig. Men min erfarenhet har lärt mig att ibland behöver man testa kroppen. Otaliga gånger har faktiskt krassligheten försvunnit när jag ansträngt kroppen. Andra gånger har det blivit sämre, men då har det i alla fall blivit en förändring. Så blev det nu. En förändring. Till det sämre.

Så det blev läkarbesök, koll i halsen, konstaterande av halsfluss och nu är jag bättre, piggare. Dock fortfarande inte helt kry. Och kanske är det så att jag faktiskt tillåter mig, tillåter kroppen att läka mer genuint än annars. Låter tillfrisknandet ta längre tid. Hade jag haft en träning eller match snart hade jag antagligen knycklat ihop krassligheten, förträngt den, låtsats som om den inte fanns.

När jag skriver det inser jag hur bisarrt ett sådant beteende är.

En liten del av mig njuter av att få vila, en större del av mig längtar efter att få träna, jag njuter, jag får dåligt samvete, jag blir förvirrad och jag kollar dagligen Crossfit Kalmars hemsida för att se hur dagens Wood ser ut och jag avundas de som kan ösa på allt de har, de som kan gå upp i rörelsen, aktiviteten eftersom det är så välgörande och jag tänker på vad Raymond Verheijen (ni vet den där holländske föreläsaren/fystränaren/ledarcoachen som jag lyssnade på), han menade att känslor är tankar, med andra ord, se till att tänka bättre.

Jag måste bli bättre på att tänka bättre.

Och så samtidigt – vansinnesdåd i Frankrike. Som är omöjligt att förstå eftersom det utförs utifrån premisser som tillhör en skala som merparten av oss – oavsett religiös tillhörighet – inte ens kan begripa existerar.

Ulf Lundell skriver kort och koncist på sin blogg.:

Det är fullt drama i Frankrike, ja i hela världen. Jag vet inte vad vi ska göra med allt det här. Det känns bara djävligt. Såg en hel del teckningar från den franska tidningen i Expressen idag. Ja, det är rått och plumpt, men det måste få finnas. Blasfemin måste få vara verksam. All religion som blir politik är inte religion längre. Religiöst förtryck, det är vår tids värsta gissel om nu nazism kommunism och allehanda USA-stödda diktatorer var det förr.

Som sekulariserad uppvuxen i ett sekulariserat land, ja sekulariserad värld nästan, känns det rätt kvävande att tvingas in i det religiösa skåpet igen.

[…]

SD:s Björn Söder på sjätte plats på listan över förra årets värsta antisemitiska yttringar. Om jag kommer utrikes, hur ska jag då förklara att den där antisemitiske pajsaren i folkdräkt sitter som 2:e vice talman i Sveriges Riksdag? Gott kanske ändå att dom underliggande tankegångarna, filosofierna blottläggs.

Jag måste säga att jag gillar att Lundell har börjat blogga. Sisådär tio år efter det var som hetast.

Vi är ju några som kört på länge. I Fotbollssverige har vi Ekwall (som firar tio blogg-år) och Olof Lundh. Jag själv har bloggat i åtta år, drygt.

Men Lundell struntar i vad som är inne och ute. Han bara kör. En stor inspiratör.

Läs Ulf Lundells blogg här.

Ni kan läsa den här.

Och lyssna på några av plattorna här.

Och lyssna på några av de bästa spåren från 2014 här.

Semestervecka i Amadores, Grand Canaria, bokades och man bokar inte solsemester på Kanarieöarna sent i december utan farhågor. 2011 hade vi maxflyt. Vindstilla och inte ett moln på en vecka. I fjol samma sak.

Så vi borde ha vetat bättre. Och övergivit ett framgångsrikt koncept och i stället sökt lyckan någon annanstans. För sannolikheten att vi skulle kunna trumfa åren innan var obefintlig.

Resan till Kanarieöarna blev en pärs, Tuva kände sig inte pigg, hon fick feber och hosta, men var en fin liten kämpe och bet ihop.

I planet ner märkte vi att Tuva inte var den ende som var krasslig. Det hostades, snörvlades, nös och ojades överallt och jag började känna att något fick fäste i min kropp, jag tog två Panaodil, men det hjälpte inte och vi kom fram och solen sken och jag ville så gärna att det skulle vara som de tidigare åren, en obekymrad vecka under den gassande solen, men jag kunde inte negligera den där ledvärken, den där feberfrossan och när Tuva, matt efter resan, ville vila en stund på hotellrummet gjorde jag henne sällskap.

Jag var som klubbad.

Ni vet hur det är. Man kör på i 110. Man bara öser. Jag trivs i det livstillståndet. Men det är kanske inte alltid optimalt. När det nu var semester, tid för återhämtning tog kroppen verkligen chansen.

Förra året tränade vi nästan varje dag på semestern. Tanken var att vi skulle göra något liknande i år också.

Träningskläderna förblev liggande i resväskan.

Febern steg i min kropp, det blev 39 grader flera dagar i följd, Tuva repade sig inte heller riktigt, hon var matt i pälsen och sliten. Det där kala hotellrummet, med en TV som saknade fjärrkontroll, blev vår plats.

Snart hade även Henke däckats.

Övriga tycktes klara sig. Emma, Ottilia och Isabel hade immunförsvar som smedar.

Men slets mellan hopp och förtvivlan rent vädermässigt. Visst var det sol, men inte som åren innan. Och det blåste. Och så var vi alltså sjuka. Vem skulle bli näst på tur?

Misär.

Jag var krasslig hela veckan, jag är fortfarande krasslig och jag har inte tränat på nio dagar. Det har inte hänt sedan jag hade körtelfeber 1988.

Och när vi trodde att det inte kunde bli så mycket värre gick vi på restaurang. Det var den sista kvällen innan hemfärd. Vi skojade med galghumor att vi under semesterveckan hade upplevt de flesta sinnestillstånden och de flesta sjukdomstillstånden, men man ska inte säga sådana saker. Det kan alltid bli värre. När maten kom in reste sig Ottilia upp. ”Jag mår illa.” Och maginnehållet kom upp.

Det blev taxi till hotellet och en kväll med kräkningar.

Dock.

Vi pratar om feber och magsjuka här. Sätter man in det i ett större sammanhang var det givetvis inte synd om oss. Semestervecka, inga måsten och det sjuka inskränkte sig alltså till hög feber och magsjuka.

Och att jag inte kunde träna på över en vecka, det är tämligen kraftiga I-landsproblem.