Har tuffat fram på sparlåga, både fysiskt och mentalt och just som jag skriver ”fysiskt” och ”mentalt” tänker jag att jag måste sluta särskilja de två åt, det hänger ju ihop, holistiskt, det är bara det att alla år som fotbollsspelare lärde mig att bli ypperlig på att trycka undan allt som störde de vanliga rutinerna och ni vet att jag varit omåttligt stolt över det faktum att jag under 21 säsonger i Kalmar FF:s A-lag missade blott två matcher på grund av sjukdom (en 1997 då jag hade körtelfeber och en 2008 då jag hade influensan) och i princip inga träningar. Jag tränade och spelade – alltid.

Men det är klart att det kanske berodde på ett beteende som inte alltid var så sunt. Och att fortsätta på det sättet när jag inte längre är fotbollsspelare är kanske inte att rekommendera. Men vanor är svåra att bryta. Men jag har en ambition att komma bort från att särskilja det fysiska från det mentala, jag har en ambition att bli mer holistisk och jag lyckas i några timmar, kanske någon dag, sedan är jag tillbaka i de gamla tankemönstren och tvingas börja om.

Jag är alltså fortfarande krasslig. Snart två veckor nu. Jag körde ett lättare träningspass – 15 rundor av Cindy – i måndags och efter det blev jag sämre.

Jag vet, jag vet, man ska inte träna när man är krasslig. Men min erfarenhet har lärt mig att ibland behöver man testa kroppen. Otaliga gånger har faktiskt krassligheten försvunnit när jag ansträngt kroppen. Andra gånger har det blivit sämre, men då har det i alla fall blivit en förändring. Så blev det nu. En förändring. Till det sämre.

Så det blev läkarbesök, koll i halsen, konstaterande av halsfluss och nu är jag bättre, piggare. Dock fortfarande inte helt kry. Och kanske är det så att jag faktiskt tillåter mig, tillåter kroppen att läka mer genuint än annars. Låter tillfrisknandet ta längre tid. Hade jag haft en träning eller match snart hade jag antagligen knycklat ihop krassligheten, förträngt den, låtsats som om den inte fanns.

När jag skriver det inser jag hur bisarrt ett sådant beteende är.

En liten del av mig njuter av att få vila, en större del av mig längtar efter att få träna, jag njuter, jag får dåligt samvete, jag blir förvirrad och jag kollar dagligen Crossfit Kalmars hemsida för att se hur dagens Wood ser ut och jag avundas de som kan ösa på allt de har, de som kan gå upp i rörelsen, aktiviteten eftersom det är så välgörande och jag tänker på vad Raymond Verheijen (ni vet den där holländske föreläsaren/fystränaren/ledarcoachen som jag lyssnade på), han menade att känslor är tankar, med andra ord, se till att tänka bättre.

Jag måste bli bättre på att tänka bättre.

Och så samtidigt – vansinnesdåd i Frankrike. Som är omöjligt att förstå eftersom det utförs utifrån premisser som tillhör en skala som merparten av oss – oavsett religiös tillhörighet – inte ens kan begripa existerar.

Ulf Lundell skriver kort och koncist på sin blogg.:

Det är fullt drama i Frankrike, ja i hela världen. Jag vet inte vad vi ska göra med allt det här. Det känns bara djävligt. Såg en hel del teckningar från den franska tidningen i Expressen idag. Ja, det är rått och plumpt, men det måste få finnas. Blasfemin måste få vara verksam. All religion som blir politik är inte religion längre. Religiöst förtryck, det är vår tids värsta gissel om nu nazism kommunism och allehanda USA-stödda diktatorer var det förr.

Som sekulariserad uppvuxen i ett sekulariserat land, ja sekulariserad värld nästan, känns det rätt kvävande att tvingas in i det religiösa skåpet igen.

[…]

SD:s Björn Söder på sjätte plats på listan över förra årets värsta antisemitiska yttringar. Om jag kommer utrikes, hur ska jag då förklara att den där antisemitiske pajsaren i folkdräkt sitter som 2:e vice talman i Sveriges Riksdag? Gott kanske ändå att dom underliggande tankegångarna, filosofierna blottläggs.