Gastens konstgräsplan kan ibland vara en av världens mest gudsförgätna platser.

När vi levde våra fotbollsliv på Fredriksskans trodde vi inte att det kunde blåsa mer än vad det gjorde där.

Sedan kom vi till Gasten.

Och det visade sig kunna blåsa mer än på Fredriksskans.

Som en parantes kan jag ju också konstatera att blåsten på Fredriksskans fisk pisk också av väderförhållandena på Färöarna. 2010 slog vi ut ett färöiskt lag ur kvalet till Europa League och returmatchen på Färöarna spelades under extrema förhållandena. Kraftig vind som vräkte in från Nordatlanten, drygt fem, sex grader trots att det var högsommarvärme i Kalmar och till det regn.

Hur som helst, nu var det träning med U 19 på Gasten och det blåste och blåste och blåste och konerna ville lyfta från sin plats, men killarna bet ihop och vi jobbade med att förbättra vår återhämtning och det var tre mot tre-spel och jag räknade noggrant på hur länge varje match skulle vara, hur lång vilan skulle vara mellan matcherna och hur många matcher varje spelare skulle spela.

Jag lägger numera stor vikt vid det.

Hur ska jag annars veta hur stor belastning mina spelare utsätts för?

Gasten var en gudsförgäten plats även i lördags. Regn, kyla och vind och vi i U 19 tog oss an Ängelholms U 19-lag. Christian Järdler är chef för dem och vi snackade en bra stund innan matchen.

När matchen väl kom igång var vi det dominerande laget. ÄFF försökte emellertid spela fotboll, de stod inte bara och drog i väg bollen, men vi kunde tämligen komfortabelt vinna med 5-2. Och sett till målchanserna borde det snarare varit några mål till.

Även om de två onödiga baklängesmålen kändes…som att svälja ett beskt piller.

Och apropå det, ni har väl inte glömt hur bra den här låten är?