Steglander – denna Kalmar AIK-ikon – har numera ett skåp inne i GFA:s allra heligaste; tränarrummet.

Jag ler fortfarande varje gång jag ser Stegen glida runt i sina Kalmar FF-kläder och diskutera hur vi ska kunna göra föreningen och framför allt U 19 bättre.

Han har fortfarande ett gigantiskt Kalmar AIK-hjärta, men Stegen är prestigelös och bryr sig inte så mycket att det finns Klubben-folk som tittar snett på honom för engagemanget i Kalmar FF.

Jag gillar att ha honom vid min sida.

Han kan säga emot mig och han kan hålla med mig och vi kompletterar varandra fint.

1997 slogs vi mot varandra på planen i derbyn i division II. När säsongen var slut hade vi i Kalmar FF vunnit serien och gått upp i Söderettan, Steglanders Kalmar AIK kom trea och blev kvar i tvåan.

Sedan dess har Kalmar FF rusat ifrån Kalmar AIK. Det är först de senaste åren som KAIK fått ordning på saker och ting igen, man har en skicklig tränarduo i Regebro/Makin, man är uppe i trean igen med en tydlig och trevlig spelidé, men det är fortfarande som så att när Klubben vill möta Kalmar FF i dag får man möta U 19 eller U 17. Sådana är styrkeförhållandena 2015.

(Två tränare som tar det här med återhämtning på stort allvar)

Det är nyttigt att tänka på det här ibland. Och förstå hur små marginalerna är. Vad hade hänt om vi hade kommit trea och Kalmar AIK hade vunnit division II 1997?

Och det är nyttigt att tänka på hur skrala förutsättningar vi hade en gång i tiden. Då sätter man större värde på de fina förutsättningarna 2015.

På 1990-talet hade föreningen inte ens råd med handdukar till oss spelare. Flera år i rad fick Super-Allan, legendarisk materialare i Kalmar FF fram till 2003, tigga handdukar från min pappa. Så pappa sponsrade oss med handdukar (där trycket Leif Rydströms Åkeri stod i nederkanten) och fick som tack en blomma av Super-Allan vid varje jul. Det var Allan själv som köpte blomman. Tror inte Kalmar FF hade råd.

Allan skickar förresten fortfarande gratulationskort när jag fyller år. På kuvertet skriver Allan alltid ”Smålands bästa fotbollsspelare”.

En utmärkelse jag fick 1999 och 2004.

Nu sitter Steglander och jag i restaurangen på GFA. Vi har på morgonen haft träning med U 19-killarna. De har visat en fantastisk attityd de senaste passen. De har spelat som om det inte fanns en morgondag. Som om det här var det allra viktigaste, nu, senare, för alltid.

Det är det givetvis inte. Men jag älskar känslan. När jag själv spelade och även nu när det är mina spelare som utstrålar den.

Vi pratar om det här över lunchen. Och om den infernaliska träningsvärken som Steglander har i kroppen. Han körde ett benpass häromdagen och får nu betala priset för det. Fast vi är ju snarlika, vi gillar båda den plågsamma känslan. Och jag beundrar Stegen för hans passion för fotboll. Han bröt benet för något år sedan, det blev komplikationer, han lider fortfarande av skadan och med tanke på att han inte direkt är purung längre och knappast är i karriärens högtid hade det inte varit konstigt om han hade lagt ner fotbollsspelandet. Men han har hela tiden satt upp små delmål och nu är han framme vid ett av de större målen, att träna hela pass med division IV-laget R/M.

Inspirerande.

David Elm kom förbi vårt bord. Och apropå att göra en hel insats. Efter vår 0-2-förlust mot HBK den gångna helgen frontade Barometern med rubriken att David Elm hade spelat 90 minuter. Det var matchen stora nyhet.

Jag pikade David, ”tänk om en annan hade fått rubriker bara för att man gjorde 90 minuter i en träningsmatch”.

Jag gjorde ju nästan alltid hela träningar. Och matcher.

Det var först när jag inte spelade 90 minuter som jag fick rubriker…

”Jag vet”, svarar David, ”det måste vara nyhetstorka”.

Och apropå tufft träningspass som satt i några dagar. I torsdags körde vi Annie. De Crossfitbevandrade vet att det är 50 double unders, 50 situps, 40/40, 30/30, 20/20 och 10/10 så snabbt man kan. Det går ju rätt fort, men rephoppningen kändes i vaderna flera dagar.

Och igår körde vi i lag om tre och tre (där varje medlem körde ett varv av de tre momenten innan nästa körde, tillsammans skulle man köra nio varv). 250 meter rodd, 15 pullups (obrutna) och 30 KB-svingar (obrutna). När jag var klar med mina tre varv kändes mina underarmar svullna och stora som Karl Alfreds. Och en bra stund efter kunde jag inte ens knyta näven.