Det var ett grispass. Det jag körde hos Crossfit Kalmar. Det såg ju inte så farligt ut. På förhand. Först en hel del knäböj. Bygga upp till maxvikt. Och sedan mata vidare på 85 % av max.

Vila en stund och sedan kom det köttiga. 500 meter rodd. Max. Vila 90 sekunder och så en ny vända med 500 meter rodd. Max.

Det höll på att knäcka mig.

Första 500 gick väl hyfsat. Höll ett 1.32-tempo. Reste mig upp, försökte skaka av mig tröttheten, men var inte riktigt fräsch när det var dags för en ny 500-hundring. Fick slita från början.

Mjölksyran sprutade i musklerna, rörelsen blev allt kortare och till slut satt jag bara och ryckte med roddhandtaget i nävarna. Sista 100 meterna var en ren plåga.

När det var över tog det säkert 10 minuter innan jag hade återhämtat mig.

Jag kan tycka att det är hälsosamt att vara i ett liknande tillstånd då och då. Jag tycker inte om det. Det är snarare så att jag avskyr det. Men det gör mig en smula mer ödmjuk inför tillvaron och jag får också en annan förståelse för hur mina spelare kan känna det. När jag pressar dem och kräver att de ska testa sina gränser.

Det är ofta så som elitidrottare. Att man pressar sig och testar sina gränser. För mina unga spelare är det ett sätt att lära känna sin kropp. Veta när smärta är smärta som de ska lyssna på och när det är smärta som man kan negligera. För så är det ju med smärta – man ska inte alltid lyssna på den och anpassa sig efter det.

Som tränare har jag också ett ansvar. För jag vet ju att vissa spelare ALDRIG skulle erkänna att de har ont. Det är bara som de är. Då måste jag lirka och fråga och tolka och om jag får känslan att de faktiskt har ont och att den smärtan är ett tecken på att något kan gå sönder måste jag hindra dem från att träna och spela match.

Det handlar om att skapa tåliga fotbollsspelare. Skapa kroppar som tål hård träning. Långsiktigt. Att ibland avstå en träning för att det är det enda rätta. Långsiktigt.

Jag vet att min egen träning när jag var ung gjorde att jag fick en tålig kropp. Hur jag successivt ökade min träningsdos. Stärkte senor, fästen, ligament och muskler och inte blev för stark eller svag någonstans. Jag tänker på det när jag ser mina killar. Och jag tänker på det när det diskuteras att Kalmar FF:s A-lag har många skador.

Onsdagens tänkta match mot Öster ställs in. På grund av skadade och slitna Kalmar FF-spelare.

Varför har vi det? Tja, ibland har man det. Många skador. Ibland handlar det om otur. Yttre våld kan man inte skydda sig mot. Ibland handlar det om att den enskilda individen inte skött sig tillräckligt bra under ledigheten och därför snabbt blir sliten när den kollektiva träningen kör i gång i januari. Ibland kan det handla om att en ny tränare eller nya fysövningar gör spelaren (kortsiktigt) sliten, musklerna, kroppen är ovan vid övningarna (men att det långsiktigt utvecklar, vi måste ju utmana kroppen) och kanske är vi där just nu.

Samtidigt, Svärd är inte revolutionerande när det gäller synen på träningen. Fredrik Carlén/Kjell Svensson, som tillsammans lägger upp vår fys, har inte bytt ut varenda övning (Kjell har ju haft ett finger i vår fys sedan 19990-talet).

Det skiljer inte gigantiskt från tidigare.

För att verkligen gå till botten med varför vi får slitna och skadade spelare skulle vi behöva göra vetenskapliga undersökningar på varje skada. Analysera på djupet. De resurserna har vi emellertid inte. Därför blir det mest spekulationer. Och skador i liknande muskelgrupp hos två olika spelare antas automatiskt härstamma ur samma problematik.

Det är svårt. Jag vet att jag blev duktig på att återhämta mig. Jag kände mig sällan sliten. Åtminstone inte mer än timmarna efter ett tufft träningspass. Jag avstod inga matcher. Och jag fick aldrig någon muskelskada.

Men det där är individuellt. Och handlar också om spelstil. Jag var ju inte direkt explosiv…

Hur som helst – orsakerna till skador är ofta mångfacetterade. EN sak kan man dock definitivt konstatera. Det var nog en hel del idrottare runt omkring i Kalmar som skrattade hjärtligt när de läste dagens Barometern. Typ triatleter eller längdskidåkare. På sportsidorna kunde de läsa om skadeläget i Kalmar FF. Bild på drabbade spelare. Ludde Öhman fanns på en bild. Och texten under bilden lät oss veta att han också var skadad. Vad var det för skada? Lårkaka. LÅRKAKA!!

Det är väl för guds skull ingen skada. Det är en kraftig smäll på muskeln. En blodansamling. Som gör ont när muskeln stelna till. Så upp och hoppa med dig, pojk.