HBK slog oss i förra veckan med 2-0 och i fredags hade vi det tufft mot Helsingborgs IF, stryk 3-0 och det är som det är med träningsmatcher och uteblivna resultat – man kan säga att det inte räknas. Och så vidare.
Jag menar dock att alla matcher räknas. På ett eller annat sätt. Om det nu inte är i form av poäng så är det känslomässigt och varje match bidrar med en tråd i den stora väven och eftersom vi hade ett tungt fjolår behövs det så lite för att väcka de gamla demonerna till liv och just nu ser vi ett lag som är motgångskänsligt, till och med i en träningsmatch i början av februari blir spelarna påverkade av baklängesmål.
Det är inte bra.

Samtidigt är jag lugn.

I fjol vid den här tiden fick vi med oss resultaten, men spelet såg för jäkligt ut. Den trenden fortsatte en bit in i säsongen och jag vet att jag frågade mig själv om det var så att jag inte längre förstod fotboll. För jag förstod inte hur vi kunde plocka så många poäng när spelet såg ut som det gjorde.
I år känner jag alltså ett helt annat lugn.
Och det tål att upprepas, vi har ett lag som är bra. Vi har en tränare som är bra. En tränare som vet vad han vill få ut av materialet. Och hur han ska få det.

Måns messade från Hammarbys träningsläger i La Manga och min dotter Tuva blev förvånad, ”ska inte Måns spela i Kalmar i år?” och nej, det ska han ju inte, svarade jag, han har gått till Hammarby. ”Då kommer det inte gå bra för Kalmar, Måns är ju så bra”, sa Tuva och jag försökte förklara att det nog ska gå bra ändå, även om vi kommer sakna Måns. Sedan undrade Tuva varför alla Kalmar-spelare går till Nanne.
Jag mumlade något till svar och fick sedan ytterligare ett mess från Måns, han skrev att Erik Israelsson hade valt nummer åtta i Bajen. Men vikt sig för trycket. Han hade fått så många hugg från de andra, han kunde ju liksom inte ta mitt nummer. Jag mässade Erik och hånade honom en smula, ”vågade du inte ta nummer åtta!?”, men Erik spelade oförstående, han hade bara fyran och åttan att välja mellan när han kom till Bajen, skrev han.

(Erik försöker visa sin glesa skäggväxt, 2011)

(Här myser Erik och jag i planet på väg till Nordirland för spel i kvalet till Europaleague, 2012)

Och apropå Erik. Hans bror, Johan, tidigare spelande tränare i division II-laget Lindsdal, skrev ett fint blogginlägg när jag slutade spela fotboll (som jag läste först i kväll). Där han lyfte fram mina egenskaper som fotbollsspelare. Jag har alltid varit en slags vattendelare bland folk i Kalmar. Har jag blivit erkänd har det varit för mina ledaregenskaper. Inte för det jag presterat som fotbollsspelare. Och vissa har velat ha det till att jag till och med var en medioker fotbollsspelare.
Under en period störde det mig djupt att folk tyckte så.

Men när jag började förstår att mina lagkamrater uppskattade mig och ville spela i mitt lag (åtminstone ibland, även om det kanske främst berodde på att de då slapp mitt tjafs) på träningarna kunde jag lägga den där kritiken bakom mig. Och jag kunde också tämligen enkelt avfärda kritiken utifrån andra variablar. Om jag nu var medioker, hur kunde det då vara på det sättet att jag var ordinarie i princip 20 år och det i ett lag som under några år var bäst i Sverige? Nog var jag bra på att pusha de andra, men det hade knappast räckt för att ta en plats på mittfältet vi hade 2004 och fem, sex år framåt. Eller för att spela så mycket som jag gjorde 2013, när vi hade mittfältare som Tobias Eriksson, Erik Israelsson, Ismael och Melker Hallberg.
Hör ni, hör ni, ni förstår väl hur bra jag var! Eller, eller?

Hur som helst – jag satt och letade bilder där jag lyfter bucklan (Jan Nordström och jag ska ha en föreläsning och vi behöver bilder från SM-guldet) och då snubblade jag över Johan Israelssons text. Som jag blev glad att läsa
Inte minst då jag var en av anledningarna till att hans bror Erik fick mindre speltid av Nanne. Ofta valde Nanne mig före Erik.
Ändå skrev Johan fint om mig.
Det värdesätter jag.