Två av mina spelare – Herman Hallberg och Oskar Engström – fick följa med A-laget på träningsläger i Spanien och förutom att vi ville skicka med två spelare som vi tror på och som vi menar kan bidra på träningar och matcher även i A-laget är det viktigt för oss tränare att spelarna också klarar av skolan på ett bra sätt.
Det gör Hallberg och Engström.
Det har varit si och så med den biten ett tag i Kalmar FF.
Inom föreningen har vi talat om betydelsen av utbildning, men samtidigt har vi aldrig efterlevt det fullt ut. En A-lagsträning har alltid gått före en ung spelares lektion i skolan.
Att spela på elitnivå innebär påfrestningar och om man sedan är så duktig att man är landslagsspelare i sin årskull och samtidigt är med i en allsvensk A-trupp kommer man automatiskt missa lektioner. Men man kan fortfarande se till att man i alla fall klarar av skolan, att man får godkända betyg.
Utifrån mitt perspektiv handlar det om vanor och beteende. Att nöta in en noggrannhet i allt man gör som man har nytta av som fotbollsspelare. Det handlar också om att bredda sig som person, att bredda sina livsmöjligheter och det handlar också om att öva sig i att ta instruktioner, utmana sin begrepps- och koncentrationsförmåga.
Jag skulle kunna räkna upp ytterligare anledningar.
Jag är inte ensam om den här synen. Tittar vi på de bästa akademierna i världen har de samma holistiska angreppssätt. Instruktörerna i de ledande akademierna i världen anser att de har ett ansvar och att det ansvaret betyder att de ska ge sina spelare mer än bara fotbollskunskaper.
I Kalmar FF har vi varit för slappa. Vi har släppt igenom ett slappt beteende. Låtit individer slarva med sina vanor. Men vi har börjat förändra det.
Sedan finns det alltid undantag. Individuella fall där verkligheten ser annorlunda ut, där det inte går att applicera det här synsättet till 100 %. Men det ska i så fall vara just undantagsfall, ej regel.
Kalmar FF:s grundsyn måste vara att våra spelare ska klara av skolan. Och om de inte gör det måste vi erbjuda lösningar, hjälp och stöttning.
Bara då kan vi anse att fullgjort våra uppgifter.

A-laget åkte alltså till Estepona på träningsläger och några A-spelare undrade om jag skulle hänga med, men nej, nej, det skulle jag inte och jag hade inte heller något sug efter det. Faktiskt.
Jag tyckte emellertid alltid om träningsläger. Den inrutade tillvaron.
Och Estepona är bra. Ett härligt hotell med en fin spa-avdelning som jag utnyttjade varje dag när vi var där. Men nu fick de åka utan mig.
Så när Svärd försökte trycka ner en taktiktavla i hårdplast i sitt handbagage (och jag skrattade lagom rått åt honom) planerade Steglander och jag kvällens träningspass med U 19 och vi prioriterade spel, vi ville ju se de två brasilianska spelarna så mycket som möjligt och Max, 20-åringen, visade riktigt fin vänsterfot och passningsblick och när våra spelare började vänja sig vid de brasilianska spelarnas annorlunda rörelsemönster och agerande uppstod nya, fina kombinationer och jag fick minnesbilder från när Dede, Fabio och Cesar började komma in i vår träning, när de började blomma och när vi andra började förstå hur de ville spela, vilka synergieffekter som uppstod och hur vi gjorde varandra bättre.
Jag såg det där nu och jag nickade gillande till Lasse Lindell, som hjäper Breno och Max.

En sak som jag alltid gillade med Fabio, Cesar och Ari var att de betonade vikten av balans i laget. Offensiv OCH defensiv. Hur de var väldigt tydliga med att visa sin uppskattning för mig som bolljagare, bollsamlare och defensiv gnuggare. De förstod att jag var en förutsättning för deras offensiva blomstring. Precis som deras offensiva blomstring var en förutsättning för mitt defensiva jagande.
Jag nämnde det här för Lindell.
– Fabio håller dig högt. Han anser att du är den bästa defensiva mittfältaren han spelat ihop med.

(Fabio attackerade Malmö FF:s Elanga i hemmamötet mot MFF 2004. Jag försökte stoppa honom. Jag lyckades med nöd och näppe. ”Men det vara bara för att jag fick kramp i båda vaderna”, sa Fabio efter. Jonas Eriksson visade ut Fabio. Men vi vann med 1-0.)

 

Gulp. Fick jag just en av mitt fotbollslivs största komplimanger? Fabio, som lirat i stora brasilianska lag (Atletico Mineiro, Corinthians, Botafogo, Flamengo) och som var på gränsen till brasilianska landslaget? Han tyckte alltså att jag var den bästa defensiva mittfältare han spelat ihop med. Kan jag önska mig något mer? Nope.

Superlive och en sväng till Stockholm och Olof Lundh måste ha druckit något starkt till kaffet för han var verkligen på gång, han var het och han högg på allt och vi hade roligt, vi hade trevligt och när vi efter många timmar ramlade ut ur studion var vi möra och trötta och Hussfelt och jag tog en burgare på en större hamburgekedja och sedan blev det – nästan – direkt hemfärd till Kalmar.
Quickstep.