Fjolåret var ett tungt år för Kalmar FF. A-lagets spel präglade hela organisationen. Och som jag antytt tidigare, det var inte bara spelarna som underpresterade, ledarstaben hittade inte heller rätt.

Skälen är hundratals. Men som jag också antytt – generationsväxlingen i föreningen – bland spelarna OCH ledarna – satte djupare spår än vad många hade trott.

I år är det bättre. Ledarstrukturen är tydligare och vi tränare har ett bättre samarbete. I fjol var det nästan vattentäta skott mellan de olika lagen. Nu pratar jag dagligen med Svärd och Jens, vi stämmer av, diskuterar och sedan har jag dialog med tränarna under mig och även om det bara är i sin linda finns det nu en helt annan vilja och förståelse för att vi måste ha någon form av gemensamhet i verksamheten.

Den fanns nog, på något sätt, naturlig och självklar tidigare. Det gemensamma. Ronny Nilsson var ordförande, Nanne var ansvarig för A-verksamheten, Kjell Nyberg för allt annat (med Jens Nilsson som nestor i Tipselit) och tillsammans hade de tre (fyra) formella och informella möten och diskussioner och allt det här skapade en tydlighet. En tydlighet som kanske inte alltid var beräknad eller uttalad. Men den kom av diskussionerna och mötena.

Det fanns en aspekt till. Nilsson x 2, Nyberg och Nanne hade kanaler till spelarna. Vi var några stycken som hade antingen Nyberg eller Nanne som tränare på seniornivå i nästan 15 år. Ur det skapades en samförståelse och det utvecklades en tillit. Tränarstaben visste att vi spelare inte skulle hugga dem i ryggen. De visste att vi skulle prägla de som kanske var tveksamma.

Det förstärkte känslan av tydlighet.

Den konstellationen finns inte kvar och vi måste jobba fram en ny tydlighet.

Tydligheten måste genomsyra HELA föreningen. Från de minsta pojklagen och hela vägen upp. Där ligger den största utmaningen.

För vi måste komma fram, fullt ut, vad vi står för. Vad vi vill stå för. Jag är övertygad om att det måste finnas en vision – eller snarare filosofi – i en förening. Och då inte enbart vinna det och det senast ett visst årtal.

Jag börjat också hitta min roll. Den första tiden i fjol höll jag en låg profil. Kände av. Så känner jag inte längre. Jag har alltid varit en spelare som haft åsikter om Kalmar FF långt utanför planen och nu finns det möjligheter att påverka på riktigt. Inåt och på djupet.

Kalmar FF har gjort väldigt mycket bra och gör väldigt mycket bra. På seniornivå, men också på ungdomsnivå.

Utvecklingen när det gäller akademin och ungdomsverksamheten har varit explosionsartad och där har Robert Lövenklev, Jens Nilsson och Kjell Nyberg, bland andra, gjort ett jättejobb.

I mitt lag kryllar det av landslagsspelare. I 98-landslaget har vi till exempel fyra spelare med i 20-mannatruppen. Spelare som jag hade i min U 17-trupp när jag började som tränare (Svante Ingelsson lyftes dock snabbt upp) och som nu är med mig i U 19-truppen.

Jag var på många sätt en egoistisk spelare – eller, jag är på många sätt en egoistisk människa – som äregirigt och missunnsamt sällan unnande andra spelare framgång. När jag nu ser de här unga och hungriga fotbollsspelare nå framgångar känner jag en stolthet. Jag trodde inte jag skulle kunna känna så. Känna en sådan stolthet för något som inte handlar om mitt eget fotbollsspelande.

Men man utvecklas…

Och så har det givetvis att göra med att jag ser dem – i viss mån – som mina spelare. Min egoistiska ådra har ju inte försvunnit bara sådär…

Samtidigt är det de själva som tagit dem dit de är. Jag och de andra tränarna kan bara försöka vägleda dem.

Vi vet samtidigt att pojklandslagsspelare inte är detsamma som lyckade seniorspelare. Men det är en indikator på att nivån är hög på vår verksamhet.

Den allra viktigaste frågan för föreningen – som jag ser det – är hur vi ska kunna fortsätta hålla hög nivå på ungdomsverksamheten och Akademin. För det är därigenom som vi kan skapa en tydlighet, en identitet som sedan genomsyrar hela föreningen. Och i dessa ekonomiska tider är det en förutsättning att kunna få fram egna spelare av tillräckligt god kvalitet. Att värva breddspelare är i längden för kostsamt.

Det svåra är emellertid att väga kortsiktighet mot långsiktighet. Supportrar, sponsorer älskar unga spelare från den egna verksamheten. Samtidigt vill de ha snabba lösningar och framgångar här och nu. Det är en omöjlig ekvation.

Att jobba med talanger och unga spelare kräver långsiktighet. Investeringar man gör i dag kan ta fem, tio år innan man ser resultatet av.

Och vi är i en situation där vi behöver göra just det. Långsiktiga investeringar. Utbilda ledare och tränare. Köpa loss ungdomstränare från deras jobb (så att det finns möjligheter till förkovran, fortbildning och formella och informella möten tränare sinsemellan). Och, framför allt, investera i träningsfaciliteter. I dagsläget har Kalmar FF ingen egen träningsplan som vi äger. Vi styr inte över våra egna träningstider (om vi pratar om hela föreningen).

Men som sagt, det är investeringar som inte är sexiga. Som inte får rubriker i lokalpressen. Som inte säljer några årskort. Nu. Men kanske på sikt. Det är bara det att vi har så svårt att se nyttan av det som inte omedelbart går att konkretisera.