Viktor Elm är klar för Kalmar FF och för första gången sedan 2008 har vi alla tre bröder samlade i Kalmar FF.

När Viktor lämnade efter säsongen 2008 och David och Rasmus året efter hade vi förhoppningar om att de skulle återvända någon gång i framtiden.

Men det är trista faktorer som skapar denna lyckliga omständighet.

För hade inte Rasmus blivit sjuk och valt att flytta hem för att bli frisk hade Rasmus – med största sannolikhet – varit utomlands flera säsonger till. Och då hade David antagligen hunnit bli för gammal för en återförening.

Så något bra kommer ur något dåligt.

Det är givetvis en tung, tung värvning. Viktor är fortfarande i en ålder där han kan prestera högklassig fotboll och han kan göra det under flera säsonger framöver. Det betyder att vi har en stöttepelare att bygga laget runt.

Jag tycker att det är helt rätt sätt att arbeta. Satsa på kvalitetsförvärv. Men var sedan sparsam med breddförvärv. Använd istället spelare från den egna akademin eller regionen till det.

I fjol var det stundom plågsamt att gå och se Kalmar FF spela. Jag tyckte fotbollen var endimensionell och jag led med mina vänner, i synnerhet de på mittfältet, som tvingades täcka hav av ytor.

Nu känner jag en iver. Svärd och Nilsson är en tränarduo jag gillar. Och vi har riktigt bra spelare.

Kallskänks-Martin messade och tyckte att det var synd att jag inte var på Fredriksskans i lördags när Kalmar FF mötte Åtvidaberg i genrepet. Det hade varit gigantiskt mycket nostalgi, skrev han.

Men jag inser att jag blir mer och mer som Nanne. Och försöker undvika nostalgi. Jag är trött på min egen nostalgi. Vi var skitbra då och jag var nyttig och drivande och ibland överskattad, ibland underskattad och jag är givetvis stolt över att vi gjorde Kalmar FF till vad Kalmar FF är i dag. Det några av oss fick vara med om är svårt att upprepa idag. För vi gjorde en resa från division II till att dominera svensk klubblagsfotboll under några säsonger.

Drömmen är att använda det vi byggde upp till att ta ytterligare kliv rent sportsligt.

Men om jag fastnar i nostalgi blir det också bara dåtid över mig. Fredriksskans var då. Nu är nu.

Och nu vill jag inte längre älta gamla bedrifter och segrar och förluster. Jag vill titta på Kalmar FF av i dag. Jag vill prata om vilket eminent mittfält vi har I DAG. Jag är glad över att vara en del av Kalmar FF:s historia, men framför allt vill jag vara en del av Kalmar FF:s nutid och framtid. Som tränare och som någon som ihop med andra stakar ut vilken väg vi som förening ska gå framöver, både kortsiktigt och långsiktigt.

Och det är väldigt viktigt att föreningen har ett lok som drar. A-laget är loket. Om inte A-laget drar oss framåt kommer allt stanna av.

Som jag ser det var laget innan Viktors ankomst underskattat i rikspressen. Vi underpresterade i fjol, av olika anledningar. Truppen i sig var avsevärt starkare än bottenplaceringen.

Med Viktors ankomst och en frisk Rasmus Elm är vi starkt nog att utmana hela vägen. Kanske inte omgående, jag har respekt för att det kan behövas tid för de olika rollerna att sätta sig. För att samarbeten ska bildas och synergieffekter uppstå. Hur lång tid det tar återstår att se.

Och om vi nu ska vara nostalgiska, vilket vi inte skulle vara (men ändå är det, en liten stund till) går jag väldigt mycket hellre och kollar på dagens Kalmar FF med ett mittfält bestående av spelare som Viktor Elm, Tobbe Eriksson, Romario, förhoppningsvis Rasmus Elm och den underbara Ismael än när jag och Svante Samuelsson bildade innermittfältsduo 2004.

Nog var jag viktigt och nyttig. Men rolig att kolla på, det vette fan.

Nu har vi ju spelare som både är nyttiga och roliga att titta på.

Hur snabbt Viktor är inne i startelvan får vi se.

Vi messade lite i kväll och han menade själv att han var tveksam över sin form, han hade inte tränat fotboll på ett par dagar. Jag erbjöd mig emellertid att sparra honom i form – i tennis.

Det är nästan det bästa av allt. Äntligen har jag en broder Elm som jag klår i tennis. David är för stark.

Men Viktor brukar jag alltid slå.

Välkommen hem.