Det är många saker jag inte begriper.

Som exempelvis hur det kan komma sig att bara 4000 personer var på plats på GFA när vi slog Åtvidaberg i den andra hemmamatchen för säsongen. Vi tappade alltså mer än 4000 personer från veckan innan, när det blev 0-0 i hemmapremiären mot Helsingborgs IF. Hur är det möjligt?

Vi har ett bra lag, vi har en bra tränare som står för en positiv fotboll, allsvenskan är het och Kalmar FF är en angelägenhet för hela regionen. Varför var det då så få på matchen?

Det är en nöt vi måste knäcka. Jag har en del tankar och funderingar, men det tar jag inte här. Det får vi lösa internt. Eller i alla fall diskutera internt.

Jag begriper inte heller hur det kan klagas efter blott fyra matcher. I Barometerns webb-program Avspark KFF försökte jag nyansera det hela en smula. Kolla här och se om jag lyckades.

Påryd är en by utanför Kalmar. Med ett fotbollslag. Med sköna profiler i laget. Se det här klippet.

Nya plattan är bra. Eller mer än bra. Fast jag tycker ju om ALLA plattor Alme gjort. Imponerande hög standard.

Det här är fint.

Bussresa hem från Stockholm, bredvid mig sitter Johan Steglander och kollar på Chelsea- Manchester United, lite längre bak i bussen hörs då och då vrål från mina spelare, också de kollar på det engelska toppmötet och jag tänker flyktig på hur det var förr, då hade jag med mig 20 cd-skivor (minst!) på våra bortaresor till Oddevold, Stenungsund eller Lund, det var innan Spotify, datorer och det var innan man kunde bränna egna bland-CD och det var också innan Minidiscen (om någon nu minns den).

Och det var verkligen innan livesport i bussen. Då handlade det om att se hyrda videofilmer.

Tuva, min dotter, har varit med pappa på jobbet och hon är försjunken i Grease, som hon ser för 17:e gången. Hon var arg på mig under matchen.

Vi har varit i Stockholm och spelat mot Vasalund i U 19 Allsvenska Norra och vi gjorde kanske årets sämsta prestation. Vi spelade inte alls så som vi har gjort tidigare i år och jag var vid några tillfällen upprörd. Och lät mina spelare höra det. Vilket fick Tuva att läxa upp mig.

Men nu är vi vänner igen.

Vi vann också matchen. 1-0.

Det mörknar utanför bussfönstret och jag tänker på ett ”pris” jag fick i går. P 4 Kalmar hade en omröstning om vem som är tidernas största Kalmar FF-legendar och jag fick flest röster, men blott en mer än giganten Jan-Åke Lundberg.

Omröstningar är vad de är och man kan diskutera vad en legendar är för något och allt det där, men det är klart att jag är smickrad över att utses till något sådant fint. Jan-Åke och undertecknad fick merparten av rösterna. Johny Erlandsson kom trea, Nanne Bergstrand fyra  Bosse Nilmert femma och så Bosse Johansson och Kjell Nyberg på delad sjätteplats och man kan konstatera att övriga på listan har en rejäl dos nostalgi över sig.

När jag kom till Kalmar och Kalmar FF var det just Jan-Åke Lundberg alla mina röda vänner talade om. Och det var Jan-Åkes generation alla drömde sig tillbaka till. Om någon då hade sagt att jag en dag skulle toppa en lista före Jan-Åke Lundberg hade jag bara skrattat. I synnerhet om någon hade sagt det 1997, när jag spelade division II med Kalmar FF. Vilken jävla resa jag har fått göra med Kalmar FF!

Förresten, jag ser det inte som att jag är före Jan-Åke och de andra. Det är snarare så att jag och min generation står på deras axlar.

Standing on the shoulders of Giants.

Jag tar Kalmar FF-bilen och åker till Jönköping, det är SEF-möte där Akademier står på agendan och jag är Kalmar FF:s representant och vi ska diskutera certifiering och utveckling och det är ett celebert sällskap som har samlats. Människor som har gjort och fortfarande gör ett grymt kompetent jobb med att utveckla unga talanger inom svensk fotboll och jag är ju fortfarande novis, men tas emot på ett fint sätt och alla är villiga att dela med sig av sina erfarenheter, vi är visserligen konkurrenter när vi möts på planen, men här har vi ett gemensamt mål, att göra svensk fotboll bättre. Stefan Lundin är den sammanhållande länken och han uppmanar oss att inte slå oss till ro, att komma med förslag och åsikter och det är högt i tak, vi är inte överens om allt, men diskussionerna gör oss bättre och jag blir en smula upprymd. Över all strävan som finns samlad hos de närvarande, över att få vara med och bidra och sedan jag slutade spela har jag fått den ena ögonöppnaren efter den andra. När man spelar får man ett snävt perspektiv. Man fokuserar mest på sin egen prestation. På nästa träning eller match.

Nu har jag sett hur komplext allt är, att det som jag tidigare trodde var si eller så faktiskt är både si och så och också lite där emellan och jag har fått en annan förståelse, en större respekt och jag trodde att jag visste vem som gjorde vad inom svensk fotboll, men nu har jag sett hur många människor det är som gör ett enormt jobb i kulisserna och jag har börjat se vilka som är de riktiga makthavarna, jag har börjat förstå vem eller vilka det är som verkligen styr och bestämmer.

Det är bara det att de inte alltid vill synas. Åtminstone inte så som jag brukar vilja synas…

Och apropå att vara spelare.

Vi i U 19 spelade 0-0 mot Hammarby IF i hemmapremiären och dagen efter skakade vi matchen ur kroppen genom att köra kvadraten och jag kunde inte hålla mig från att vara med en stund och till en början var jag ringrostig, bollarna studsade, men sedan hittade jag en hyfsad nivå och det var löjligt kul och jag njöt. För en stund var jag spelare igen.

Och det är sådant jag kan sakna. Träningarna. Kvadraten. En spelövning som hettar till.

Men när Kalmar FF tidigare ikväll slog Åtvidaberg – bra seger, bra moral och många trevliga signaler i andra halvlek – kände jag ingen längtan efter att vara på planen. I slutminuterna, när Åtvidaberg slängde upp allt de hade för att försöka kvittera, mindes jag hur jag kände som spelare. Och inte var det någon njutning, inte.

Fast jag kommer nog beordra killarna att köra kvadraten snart igen.

När vi planerade och drömde hur vår nya arena skulle bli, den som sedermera blev Guldfågeln Arena, hade vi i ett stadie funderingar på att bygga tak över GFA. Faktiskt. På riktigt.

Men det visade sig bli helt otroligt dyrt och vi fick strunta i det.

I lördags, när det var dags för den allsvenska premiären mot Helsingborg på GFA önskade jag att vi hade ordnat fram de där extra sisådär 300 miljonerna och byggt ett tak över arenan. För helvete vad kallat det var!

Jag stod i spelargången, lagen var ute och värmde upp och jag såg HIF:s tränare Henke Larsson vanka av och an. Jag tänkte att det var bäst att han inte fick syn på mig, jag har ju uttalat mig och skrivit en hel del om honom. Bland annat det här om att han i ett möte 2009 tyckte att vi efter matchen skulle träffas och slåss.

Det ena har lett till det andra och det har blivit uppföljningar och också andra Henke-spår och även om jag nästan alltid varit positiv och hyllat honom kan jag tänka mig att det irriterat honom. Han är ju själv en spelare och person som tycker sig inte behöva media. Jag är ju inte riktigt där, om man säger så.

Nu såg jag honom i ögonvrån, jag vände ryggen till och tänkte att det var bäst att låtsas som om jag inte existerar. Fast han vet nog ändå inte vem jag är, tänkte jag.

Det knackade på min axel. Det var Henke.

– Kan jag börja fakturera dig för allt?, sa han.

Jag tyckte det var tämligen fyndigt sagt och replikerade något i stil med att jag vill kunna utnyttja hans namn ett tag till. Han måste ju förstå mig, jag har ju inte riktigt haft en sådan karriär som han.

– Nä, nä, det är lugnt, bara så vi vet och och tydliga mot varandra, sa han och flinade.

När jag sedan stod och snicksnackade med Mattias Lindström gick han förbi och sa ”lika som bär”.

Matchen, då.

Avvaktande, försiktigt, nervös och HIF var i 60-65 minuter småtrevligast, med fyndigast passningsspel, men samtidigt också aldrig hotande eller farligt.

När Peter Svärd gjorde ett dubbelbyte svängde matchen över i Kalmar FF:s favör och slutfasen av matchen blev hemmalagets.

Men att det inte blev en sprakande tillställning har jag full förståelse för. Det blir en enorm fokus på premiären, vilket nästan hämmar spelarna mentalt.

HIF kom hit utan viktige Micke Dahlberg. Till det var båda målvakterna skadade och Henke fick ställa 43-årige Daniel Andersson i buren. Andersson skötet det med den äran, men jag förstår ju om det är förutsättningar som gör att man som lag blir aningen försiktigt.

Och vi då? Vi må ha fått hem Viktor Elm och i övrigt kunde ställa upp med starkaste möjliga lag. Men det syntes att samarbetena inte fungerade fullt ut till en början.

Det folk måste förstå är att det inte alltid fungerar direkt och omgående. Som jag ser det – vi är bra redan nu. Men för att bli riktigt, riktigt, riktigt bra behöver vi tid. Tid för att Svärds spelmodell ska fungera i alla situationer och tid för att förståelsen spelarna emellan ska fungera i alla situationer. Men vi kommer dit. Snart. Jag känner stor framtidstro!

Och jag tycker att premiären i år såg avsevärt bättre ut än hemmapremiären mot Åtvidaberg i fjol.

Det bådar gott.

Vi i U 19 tog bussen till Örebro i söndags för premiären av U 19 Allsvenska Norr. Efter en lång bussresa skakade killarna av sig stelheten och gick snabbt fram till 3-0. Med ett sådan resultat i ryggen inför andra halvlek kunde vi spela kontrollerat och vi satte också 4-0, innan ÖSK tröstmålade i slutminuten. En fin insats mot ett bra motstånd. ÖSK var trots allt i final i Ligacupen helgen innan.

Framför allt var det kul att se helheten. Vi spelade som ett lag. Där det visserligen var en period i första halvlek då vi slarvade i passningsvärderingarna, men där vi sedan visade mod och kunnande och sågade oss igenom ÖSK:s höga press.

Sedan blev det segersång och behaglig bussresa hem till Kalmar.