När vi planerade och drömde hur vår nya arena skulle bli, den som sedermera blev Guldfågeln Arena, hade vi i ett stadie funderingar på att bygga tak över GFA. Faktiskt. På riktigt.

Men det visade sig bli helt otroligt dyrt och vi fick strunta i det.

I lördags, när det var dags för den allsvenska premiären mot Helsingborg på GFA önskade jag att vi hade ordnat fram de där extra sisådär 300 miljonerna och byggt ett tak över arenan. För helvete vad kallat det var!

Jag stod i spelargången, lagen var ute och värmde upp och jag såg HIF:s tränare Henke Larsson vanka av och an. Jag tänkte att det var bäst att han inte fick syn på mig, jag har ju uttalat mig och skrivit en hel del om honom. Bland annat det här om att han i ett möte 2009 tyckte att vi efter matchen skulle träffas och slåss.

Det ena har lett till det andra och det har blivit uppföljningar och också andra Henke-spår och även om jag nästan alltid varit positiv och hyllat honom kan jag tänka mig att det irriterat honom. Han är ju själv en spelare och person som tycker sig inte behöva media. Jag är ju inte riktigt där, om man säger så.

Nu såg jag honom i ögonvrån, jag vände ryggen till och tänkte att det var bäst att låtsas som om jag inte existerar. Fast han vet nog ändå inte vem jag är, tänkte jag.

Det knackade på min axel. Det var Henke.

– Kan jag börja fakturera dig för allt?, sa han.

Jag tyckte det var tämligen fyndigt sagt och replikerade något i stil med att jag vill kunna utnyttja hans namn ett tag till. Han måste ju förstå mig, jag har ju inte riktigt haft en sådan karriär som han.

– Nä, nä, det är lugnt, bara så vi vet och och tydliga mot varandra, sa han och flinade.

När jag sedan stod och snicksnackade med Mattias Lindström gick han förbi och sa ”lika som bär”.

Matchen, då.

Avvaktande, försiktigt, nervös och HIF var i 60-65 minuter småtrevligast, med fyndigast passningsspel, men samtidigt också aldrig hotande eller farligt.

När Peter Svärd gjorde ett dubbelbyte svängde matchen över i Kalmar FF:s favör och slutfasen av matchen blev hemmalagets.

Men att det inte blev en sprakande tillställning har jag full förståelse för. Det blir en enorm fokus på premiären, vilket nästan hämmar spelarna mentalt.

HIF kom hit utan viktige Micke Dahlberg. Till det var båda målvakterna skadade och Henke fick ställa 43-årige Daniel Andersson i buren. Andersson skötet det med den äran, men jag förstår ju om det är förutsättningar som gör att man som lag blir aningen försiktigt.

Och vi då? Vi må ha fått hem Viktor Elm och i övrigt kunde ställa upp med starkaste möjliga lag. Men det syntes att samarbetena inte fungerade fullt ut till en början.

Det folk måste förstå är att det inte alltid fungerar direkt och omgående. Som jag ser det – vi är bra redan nu. Men för att bli riktigt, riktigt, riktigt bra behöver vi tid. Tid för att Svärds spelmodell ska fungera i alla situationer och tid för att förståelsen spelarna emellan ska fungera i alla situationer. Men vi kommer dit. Snart. Jag känner stor framtidstro!

Och jag tycker att premiären i år såg avsevärt bättre ut än hemmapremiären mot Åtvidaberg i fjol.

Det bådar gott.

Vi i U 19 tog bussen till Örebro i söndags för premiären av U 19 Allsvenska Norr. Efter en lång bussresa skakade killarna av sig stelheten och gick snabbt fram till 3-0. Med ett sådan resultat i ryggen inför andra halvlek kunde vi spela kontrollerat och vi satte också 4-0, innan ÖSK tröstmålade i slutminuten. En fin insats mot ett bra motstånd. ÖSK var trots allt i final i Ligacupen helgen innan.

Framför allt var det kul att se helheten. Vi spelade som ett lag. Där det visserligen var en period i första halvlek då vi slarvade i passningsvärderingarna, men där vi sedan visade mod och kunnande och sågade oss igenom ÖSK:s höga press.

Sedan blev det segersång och behaglig bussresa hem till Kalmar.