Bussresa hem från Stockholm, bredvid mig sitter Johan Steglander och kollar på Chelsea- Manchester United, lite längre bak i bussen hörs då och då vrål från mina spelare, också de kollar på det engelska toppmötet och jag tänker flyktig på hur det var förr, då hade jag med mig 20 cd-skivor (minst!) på våra bortaresor till Oddevold, Stenungsund eller Lund, det var innan Spotify, datorer och det var innan man kunde bränna egna bland-CD och det var också innan Minidiscen (om någon nu minns den).

Och det var verkligen innan livesport i bussen. Då handlade det om att se hyrda videofilmer.

Tuva, min dotter, har varit med pappa på jobbet och hon är försjunken i Grease, som hon ser för 17:e gången. Hon var arg på mig under matchen.

Vi har varit i Stockholm och spelat mot Vasalund i U 19 Allsvenska Norra och vi gjorde kanske årets sämsta prestation. Vi spelade inte alls så som vi har gjort tidigare i år och jag var vid några tillfällen upprörd. Och lät mina spelare höra det. Vilket fick Tuva att läxa upp mig.

Men nu är vi vänner igen.

Vi vann också matchen. 1-0.

Det mörknar utanför bussfönstret och jag tänker på ett ”pris” jag fick i går. P 4 Kalmar hade en omröstning om vem som är tidernas största Kalmar FF-legendar och jag fick flest röster, men blott en mer än giganten Jan-Åke Lundberg.

Omröstningar är vad de är och man kan diskutera vad en legendar är för något och allt det där, men det är klart att jag är smickrad över att utses till något sådant fint. Jan-Åke och undertecknad fick merparten av rösterna. Johny Erlandsson kom trea, Nanne Bergstrand fyra  Bosse Nilmert femma och så Bosse Johansson och Kjell Nyberg på delad sjätteplats och man kan konstatera att övriga på listan har en rejäl dos nostalgi över sig.

När jag kom till Kalmar och Kalmar FF var det just Jan-Åke Lundberg alla mina röda vänner talade om. Och det var Jan-Åkes generation alla drömde sig tillbaka till. Om någon då hade sagt att jag en dag skulle toppa en lista före Jan-Åke Lundberg hade jag bara skrattat. I synnerhet om någon hade sagt det 1997, när jag spelade division II med Kalmar FF. Vilken jävla resa jag har fått göra med Kalmar FF!

Förresten, jag ser det inte som att jag är före Jan-Åke och de andra. Det är snarare så att jag och min generation står på deras axlar.

Standing on the shoulders of Giants.