Jag tar Kalmar FF-bilen och åker till Jönköping, det är SEF-möte där Akademier står på agendan och jag är Kalmar FF:s representant och vi ska diskutera certifiering och utveckling och det är ett celebert sällskap som har samlats. Människor som har gjort och fortfarande gör ett grymt kompetent jobb med att utveckla unga talanger inom svensk fotboll och jag är ju fortfarande novis, men tas emot på ett fint sätt och alla är villiga att dela med sig av sina erfarenheter, vi är visserligen konkurrenter när vi möts på planen, men här har vi ett gemensamt mål, att göra svensk fotboll bättre. Stefan Lundin är den sammanhållande länken och han uppmanar oss att inte slå oss till ro, att komma med förslag och åsikter och det är högt i tak, vi är inte överens om allt, men diskussionerna gör oss bättre och jag blir en smula upprymd. Över all strävan som finns samlad hos de närvarande, över att få vara med och bidra och sedan jag slutade spela har jag fått den ena ögonöppnaren efter den andra. När man spelar får man ett snävt perspektiv. Man fokuserar mest på sin egen prestation. På nästa träning eller match.

Nu har jag sett hur komplext allt är, att det som jag tidigare trodde var si eller så faktiskt är både si och så och också lite där emellan och jag har fått en annan förståelse, en större respekt och jag trodde att jag visste vem som gjorde vad inom svensk fotboll, men nu har jag sett hur många människor det är som gör ett enormt jobb i kulisserna och jag har börjat se vilka som är de riktiga makthavarna, jag har börjat förstå vem eller vilka det är som verkligen styr och bestämmer.

Det är bara det att de inte alltid vill synas. Åtminstone inte så som jag brukar vilja synas…

Och apropå att vara spelare.

Vi i U 19 spelade 0-0 mot Hammarby IF i hemmapremiären och dagen efter skakade vi matchen ur kroppen genom att köra kvadraten och jag kunde inte hålla mig från att vara med en stund och till en början var jag ringrostig, bollarna studsade, men sedan hittade jag en hyfsad nivå och det var löjligt kul och jag njöt. För en stund var jag spelare igen.

Och det är sådant jag kan sakna. Träningarna. Kvadraten. En spelövning som hettar till.

Men när Kalmar FF tidigare ikväll slog Åtvidaberg – bra seger, bra moral och många trevliga signaler i andra halvlek – kände jag ingen längtan efter att vara på planen. I slutminuterna, när Åtvidaberg slängde upp allt de hade för att försöka kvittera, mindes jag hur jag kände som spelare. Och inte var det någon njutning, inte.

Fast jag kommer nog beordra killarna att köra kvadraten snart igen.