Segern mot Örebro SK gav arbetsro, men det gnagde en orostanke långt därinne. För ÖSK var ett desorienterat lag, med hav mellan sina lagdelar och det var inte direkt så att vi sattes under prov.

Jag förundrades över ÖSK:s förvandling. Jag såg dem mot Blåvitt för inte så länge sedan. Då hade ÖSK otur som förlorade. Laget såg rappt, piggt och arbetsvilligt ut.

Mot Kalmar FF såg ÖSK bara trött ut. Så snabbt kan det gå åt helvete.

Den där orostanken fick snabbt fäste när vi tog emot Blåvitt på GFA i går.

För omgående blev vi nedtryckta i eget straffområde. Och sedan hade vi svårt att ta oss upp därifrån under 90 minuter.

Timmarna innan matchen käkade Anders ”Moneybrother” Wendin och jag lunch på Kallskänken-Martins nya hak Postgatan. Boss-Viktor fixade ypperligt käk och plötsligt fick jag sms. Eftersom jag har ny (nåja) mobil och inte lyckats få över några gamla nummer kände jag inte igen numret på avsändaren. Det visade sig vara John Alvbåge. Som precis hade haft lätt träning på Fredriksskans. Då hade han kommit att tänka på mig.

Jag svarade att de var välkomna till GFA sedan, där blåste det lite mer…

När lagen värmde upp gled jag fram till Jörgen Lennartsson. Jag ska villigt erkänna att jag ifrågasatte skiftet av Stahre/Lennartsson. Jag fick för mig att Blåvitt hade fått ordning på sitt spel under hösten i fjol. Varför ändra då? Men Blåvitt har imponerat på mig under inledningen. Jag har sett dem en hel del och Lennartsson har verkligen lyckats förändra Blåvitts spel. Och tar fler poäng! Tämligen bra kombination.

Jag sa det till honom. Jag hade med mig Tuva och Lennartsson ville hellre fråga henne om hennes favoritlag i fotboll. Var det inte så att hon höll lite på Blåvitt också? Hon nekade.

Sedan hyllade Lennartsson sina spelare och ledarteamet. Sympatiskt.

Efter matchen, i spelargången, efter att Blåvitt demolerat oss, gick Lennartsson fram till Viktor Elm. ”Hur är det?”, frågade han och Viktor konstaterade att det inte var så jävla bra och syftade till matchen. ”Äh, matchen, jag menar livet, hur är det i livet!?”.

Matchen, då? Utifrån mitt perspektiv.

Tja. Blåvitt var snabbare, starkare, bättre på alla sätt och jag kan inte minnas när det senast var en sådan klasskillnad lagen emellan. Visst, vi torskade med 5-0 2007, men då var det ett ras sista kvarten. Fram till det var det en jämn spelmässig historia.

Men i går blev vi fega. Stressade. Började arbeta en och en. Det var plågsamt att se. För jag har varit där. Gjort det. Många gånger. Det är som en jävla flodvåg som inte går att stoppa. Eller, där och då tror man att den inte går att stoppa. Så man blir handlingsförlamad.

Efter matchen gratulerade jag Sebastian Eriksson till segern. Vi har ju haft en del duster genom åren. Han skulle ju döda mig, vilket fick mig att håna honom i media och så rullade det vidare. Men nu gillar vi varandra och han undrade om Blåvitt till och med var bättre än förr. ”Ja, för fan, det var mer brottarfotboll på vår tid, även från vår sida”, sa jag och flinade.

På kvällen messade jag Alvbåge. ”Det var satan. Otroligt rättvis seger.”

Han svarade: Ja, det känns som om jag är mycket ödmjuk när jag säger att vi var värda segern.

För vår del handlar det om att jobba vidare. Vi vill också snart bli värda segern.