Anders Wendin, aka Moneybrother, aka Pengabrorsan, kom till Kalmar för att lira på Stensökrogen och vi passade på att ses. Innan spelningen käkade vi hos Martin på Kallskänken och vi tajmade så bra att vi fick möjligheten att träffa Peter LeMarc också. Han var i Kalmar på en liten semestertripp med sin Monika och tillsammans med Jan Nordström åt de också hos Martin.

Wendin var ju förakt till LeMarc när LeMarc i somras gjorde sin karriärs sista spelning och Wendins beundran för LeMarc var verkligen genuin. De två artisterna pratade en stund om varandras arbete och Wendin skojade att nu när LeMarc klivit tillbaka skulle han ta hans plats.

(Från LeMarcs Instagram)

Sedan packade vi – Martin, Viktor (boss på Postgatan) och Wendin – in oss i min lilla bil och Wendin trängdes i framsätet med sin gitarr och Wendin erkände att han faktiskt började bli en smula nervös.

Sedan bjöd Wendin på en grym spelning. Grym! För drygt två år sedan lirade han på Söderport och publiken var småfull och ofokuserad och han ville nästan bryta spelningen. På Stensökrogen var ALLA i lokalen där för Wendins skull.

Wendin njöt av uppmärksamheten och när han märkte att publiken följde honom villkorslöst tog han med oss på en resa. Under sådana förutsättningar har Wendin få artistiska övermän och kvinnor i Europa. Kanske universum. Förutom att han har en riktigt stark låtarsenal kan han förändra sina sånger, veckla ut dem, skala av dem, öka farten, sänka farten och hans svenska låtar fick en tyngd, ett djup som inte riktigt framgår på det sättet på skiva.

Mycket var väldigt bra.

Bland annat körde han den här sången.

Och en sång som In the nighttime fick nästan en ny innebörd när han körde den så här naket.

Och i duetten It might as well be now (på skiva med Ane Brun) visade han sin mångsidighet och iklädde sig Bruns verser med falsettsång.

Det var stunder under spelningen då Wendin sjöng hjärtat ur sig. Och rösten, vilken jävla röst!