Nanne Bergstrand brukar eller i alla fall brukade i sina föredrag i sammanhang utanför fotbollen säga att han har eller hade en spelare som sprang så fort han såg en journalist.

– Och alltid hann han ifatt dem!

Vilket givetvis syftade till mig. Och vilket alltid lockade fram skratt.

Jag bjuder på den och kan medge, den är tämligen rolig.

Och också till viss del sann.

Många har ju den uppfattningen om mig. Att jag är mediakåt. Vi kan väl i alla fall komma överens om att jag sällan haft några problem att synas i media. Samtidigt, jag har tackat ner till sammanhang som inte känts klockrena och för mig har det aldrig varit ett självändamål att synas och höras.

Samtidigt har jag alltid förstår mekanismerna. Jag har förstått värdet av att vara tillgänglig för media. Inte minst när jag var lagkapten i Kalmar FF. Då var det min förbannade skyldighet.

Numera har också vi i Kalmar FF mixad zon på GFA. Jag var dock motståndare till det när förslaget kom upp i spelartruppen inför säsongen 2013. För jag tror inte på murar mellan media och spelare.

2007 eller 2008 skrev jag den här texten:

Omklädningsrummet efter matchen, vi sitter på våra platser, utmattade, glada, lyckliga, vi har vunnit, vi har sjungit vår segersång, en sång som har en text som få i laget kan hela på, det är jag Tobbe, Eklund, Lantz, Bagarn, Lasse och Wastå, resten mimar mest med och klappar i händerna, snart är vårt lilla omklädningsrum överbefolkat, det är styrelsefolk, ledare, kanslimänniskor, barn och snart också journalister och jag drar mig in i duschen, till bastun, jag pallar inte snacka nu, jag är inte på humör, de är hyenor, pack, kvällstidningsas, ska bara vinkla, vinkla, vinkla, de skiter i vad jag egentligen säger, de är ute efter rubriker, löpsedlar, de får attackera de andra spelarna istället, jag njuter av värmen i bastun, den gör gott för lederna, musklerna, men snart har journalisterna upptäckt att jag hukar i bastun, ”är det här du sitter, har du tid en liten stund?” och det är klart att jag har tid, jag är lagkapten, klart att jag ska ha tid då, jag är spelare i ett allsvenskt fotbollslag, klart jag ska ha tid då. Så jag pallrar mig ut ur bastun, en handduk runt höfterna och så börjar jag svara på frågor, den här gången är det lokalradion, det är en man från Expressen, det är en kvinna från Borås tidning och så blir det några ord till Barometern. Och ingenstans vinklas det, ingenstans skits det i vad jag säger och jag får till och med möjlighet att lägga ut texten, brodera, spekulera.

I Italien är klimatet tuffare. Tidningsjournalisterna har svårt att komma nära spelarna, de för nöja sig med smulor och i många fall måste klubbarna godkänna uttalanden som spelarna gör. Spelarna rusar förbi den mixade zonen, där journalisterna står uppradade, slänger på sin höjd iväg en kort kommentar, inget speciellt, inget uppseendeväckande och det är trist och tråkigt. 

En liknande utveckling går att skönja i Sverige. Framför allt är det Stockholmslagen som distanserar sig alltmer, som inte tillåter journalisterna att snacka med spelarna i omklädningsrummet, som vill ha större kontroll. På Råsunda, till exempel, står journalisterna som boskap bakom en avspärrning och även jag, som i grunden gillar intervjusituationer, upplever miljön som hämmande. Det blir helt enkelt inte bra intervjuer, det blir mest klyschor det förväntade och alla tidningar får samma sak. Ingenting blir exklusivt.

Problematiken är att det i förlängningen också gör fotbollen som produkt sämre. Människor vill läsa om fotboll och ju bättre saker de får läsa, ju större blir deras intresse. Det är överhuvudtaget en farlig väg att vandra. Att avskärma spelarna från journalisterna eftersom det betyder att spelarna också avskärmas från fansen, folket. Och det är fansen, folket som är en förutsättning för det vi sysslar med.

Om Stockholmslagen går mot slutenhet gör vi i Kalmar FF det motsatta. Halva startelvan bloggar och vi släpper in journalister överallt. Tobbe och jag saknar helt spärrar när det kommer till det sistnämnda. ”Kramas i motljus? Visst, inga problem. Vill ni filma när vi sitter som två får i soffan och kollar Champions League i Viasat? Kör i vind.”

Inte för att vi gillar journalister mer än andra, förhållandet oss emellan är synnerligen ambivalent, men vi förstår värdet av deras arbete. Även när arbetet är uselt utfört.