Vi i U 19 har inte riktigt samma rytm som A-laget så när A-truppen körde igång sin träning igen hade vi några dagar kvar innan vi gick på sommarledighet.

Jag och Steglander gav killarna drygt elva dagars semester. Men med förbehållet att de givetvis skulle träna utifrån Fys-Stefans program. Tre pass i veckan, där varje pass bestod av två delar; en del styrka och en del flås. Eftersom jag av egen erfarenhet vet att man måste hyvla ner en del trösklar för att underlätta träningsfliten när det vankas ledighet gjorde vi just det; hyvlade ner trösklar.

Vanligtvis vill vi ju se till att spelarna skövlar igenom det som kan uppfattas som trösklar, vi vill ju ha den typen av spelare med den typen av beteende.

Men sommarledigheten är en speciell tid och vi vill också låta dem vara någorlunda normala (nåja) människor under en kort tid. Kanske åka i väg på en resa, umgås med vänner utanför fotbollen, vara med familj och så vidare.

Och för en kort stund ska de slippa passa en massa tider och slippa behöva ta sig till GFA var och varannan dag.

Så Fys-Stefan komponerade ett träningsupplägg som bygger på att passet kan genomföras i princip var som helst. På stranden (jag har testat), i ett spartansk inrett gym, hemma framför TV:n eller utomhus på gräsmattan. Ni förstår principen. Merparten av övningarna handlar om den egna kroppsvikten.

Men är det något jag har lärt mig av Fys-Stefan så är det att han har en förmåga att göra så att allt blir jobbigt. Även om det handlar om att lyfta ett löv.

Eftersom passen kan genomföras i princip var som helst fanns det plötsligt inga ursäkter för att inte köra dem.

Några spelare fick dock vara standby på hemmaplan. Det kunde ju plötsligt behövas spelare till A-träningarna. Och U 21 har match mitt i vår ledighet.

Men det är sådan verkligheten ser ut för oss i U 19. Och man kan onekligen ha det sämre.

Och när man ligger på en strand i ett land söderut och det är 28 grader varmt i luften och 24 i vattnet och även i badkruka som jag glider i, ligger kvar, låter vattnet omsluta den solsvedda kroppen och när man sedan ligger i sanden och läser Jonathan Wilsons Inverting the pyramid – the history of soccer tactics och läser fantastiska historier om fotbollens utveckling från de första stapplande stegen i England till dess erövring av världen, då ska man inte klaga.

En morgon springer jag en mil innan frukost. Jag ska inte säga att det går lätt. Men det är inte heller svårt. Men löpningen får mig inte att längta efter min aktiva karriär som fotbollsspelare. Det kunde vara en plåga där ute på planen ibland. Löpningen får mig att minnas det.

Jag läser i Wilsons bok om Bela Guttman. Det var en ungrare som hade en otrolig tränarkarriär och som nästintill revolutionerade fotbollen. Men han var inte en helt okomplicerad person. ”Guttman lived life like the world´s rejected guest, always on the lockout for a slight, always ready to flounce, irritating och irrated in equal measure.”

Guttman gjorde flera olika lag till mästare och hans kanske mest kända sejour var när han ansvarade för Benfica och man besegrade Real Madrid med 5-3 i Europacupens final på 1960-talet.

Drygt tio år tidigare basade han för AC Milan. Och såg till att laget var i topp av Serie A. Ändå fick han, 19 matcher in i säsongen, sparken. Det efter en serie dispyter med AC Milans ledning. Efter de insisterade Guttman alltid på att få med en klausul i sina kontrakt; att han inte kunde få sparken  så länge hans lag toppade tabellen.

Det är värt att ta efter.