Talangutveckling, hur ska man göra, vilken väg är rätt att gå och alla har olika svar, lösningar och man kan se på vår verksamhet i Kalmar FF med olika ögon.

Att vi fått fram förhållandevis få egna produkter i A-truppen. Fast i jämförelse med vad och vilka, i så fall?

Och om det är så, att vi fått fram få egna produkter, beror det på att produkterna varit för svaga eller beror det på strategin i A-laget, att man varit slav under kortsiktighet och inte vågat ge erfarenhet åt yngre spelare?

Oändligt många frågor och kanske få klara svar.

Men tendensen som blivit tydligare hos oss i Kalmar FF är att vi har väldigt många bra unga spelare. Och en annan tendens är att vi vill ge dem möjligheten att visa upp sig. Visa att hos oss är det inte stängt upp till A-truppen.

Måns Olström, en spelare som startade i min U 19-trupp i januari och just då bedömningsmässigt stod en bit ner på stegen, debuterade i A-laget ett par månader senare och visade att det hela tiden går att utvecklas.

Inga pojklandskamper, tänkt som ett alternativ som mittback i U 19, fast inte förstavalet, men sedan hade vi ett bra snack i januari, hur kunde han själv agera och tänka för att utvecklas?, och sedan saknades centrala mittfältare av olika anledningar i U 19 och Steglander och jag satte Måns där och pang, han var briljant!

Och det kommunicerade givetvis vi vidare, upp till Svärd och Jens. Måns fick visa upp sig i U 21 och på några A-träningar.

Så kan det gå.

Och nu får Svante Ingelsson, född 1998, möjligheten att träna med A-truppen fullt ut.

Svante hade jag redan i U 17 i fjol. Jag blev direkt förtjust i honom. Träningsvillig, arbetsvillig och med en förmåga att lösa situationer på planen på ett konstruktivt sätt.

I vår första tävlingsmatch för U 17, ligacupen mot Mjällby AIF på Gasten B en kulen dag i mars i fjol, hade MAIF precis kvitterat vår ledning. Och jag kokade vid sidlinjen. Svante behöll dock kylan och direkt på avspark såg han att målvakten stod långt ut. Så han skickade iväg en projektil från halva plan. Och satte ledningsmålet.

Efter några månader i U 17 lyfte vi upp honom i U 19.

Och nu blir det steget upp i A-truppen.

Och att han gör det beror dels på att Peter Svärd har varit så nöjd med Svantes prestationer de gånger han tränat med A-laget eller spelat i U 21 och dels på det Svante presterat på träningar i U 19 och på hur han är vid sidan av planen. Det hänger ihop.

Som tränare har man en viss separationsångest. Man blir ju trots allt av med en bra spelare.

Fast allt det andra överväger.

Både Steglander och jag känner en glädje.

Tillbaka till normala gängor efter Gothia Cup-vistelsen och vi försökte hitta en balans mellan de som inte hade spelat så mycket och dem som hade spelat väldigt mycket och i slutet av veckan var vi i hyfsad fas och när det blev lördag klev vi ut på Gasten B och tränade i det höstliga vädret och det kändes som en novemberdag. Bara några grader varmare. Men inte många.

Vi var en spelare kort och jag klev in i spelet och när träningen var slut ringde Tobinho, ”ska vi lira tennis?” och det skulle vi. Så jag slängde på mig torra kläder, åkte till tennishallen och sedan blev det drygt tre timmars tennis.

Tidigare lirade jag så gott som varje vecka. Det senaste året har Crossfit tagit över, men trots att det nästan var ett år sedan jag lirade tennis kändes det helt okej. Och jag har ju fortfarande förmågan att i alla fall kunna springa om inte slagen sitter klockrent.

Först alltså fotboll, sedan tennis och det gjorde mig en aning mör i köttet.

Dagen efter var det buss till Södertälje. Innan vi åkte i väg hann Steglander och jag prata lite med ledargänget som var i Göteborg dagen innan, men vi hann aldrig penetrera förlusten mot Häcken fullt ut. Jag snicksnackade lite med Rasmus och Stefan, det var tungt, så klart, men Rasmus var sugen på att träna fotboll, förlusten till trots.

Jag kände igen mig i känslan. Jag kunde ibland ogilla dagen-efter-match-träningar som bara gick ut på återhämtning. hade man förlorat ville man få ur sig frustrationen genom att få spela fotboll.

Förr i tiden fick man det.

Idag råder helt andra rön.

Lunchstopp i Norrköping, vidare mot Södertälje och sedan match i U 19 Allsvenskan Norra mot Syrianska och vi gjorde en solid insats och trots att sju, åtta spelare saknades vann vi komfortabelt med 2-0.

Förresten, Peter Gerhardsson mejlade mig den gångna veckan, undrade om jag ville bidra till en Spotifylista. Och välja ut fem favoritlåtar. Självklart, sa jag. En ära.

Och valde TV on the Radio; Wolf like me, Sturgill Simpson; The Promise, John Fulbright; The one that lives too far, Johnny Cash; She used to love me a lot, The war on drugs; An ocean in between the waves.

Gothia-framgången blev uppmärksammad och i en intervju på 24kalmar sa jag så här om saken.

Vi kom hem sent på lördagen och dagen efter var det en mental baksmälla. Som jag botade på bästa tänkbara sätt. Upp till Köpingsvik och Martins strandrestaurang Sinus. Olof Lundh och jag hade bestämt att vi skulle bjuda på show med DJ-duon DJ Kollektivet. Vi gjorde ju en bejublad spelning på Kallskänken i vintras och nu ville vi testa hur bra vi var utomhus, på en strand.

Det visade sig att vi var brutalt bra.

Vårt samarbete hade finslipats. Vi la upp smashbollar till varandra, vi växeldrog med grovjobbet och övergångarna var delikata.

Det enda man kunde anmärka på var…att det var minimalt med publik.

Vädret var bedrövligt, stranden var helt tom på folk och de som borde vara på Sinus häckade i sina husvagnar på campingen bredvid.

Men Lundh och jag visade grym professionalitet och fyrade av ett fyrverkeri till spelning. Och de som trots allt var på plats kunde inte sitta still, efter en stund dansade alla i en unison och yster dans och något senare syntes till och med ställets ägare dansa på borden.

En seger är alltid en seger. Även om den sker inför få åskådare.

Finaldag i Gothia Cup och skolan vi bodde i började tömmas på ledare, spelare och lag. Merparten hade ju åkt hem och den kaotiska stämningen som hade rätt de flesta dagarna hade stillats.

Men vi var kvar och när vi hade samling kvällen innan var det stolta killar som såg fram emot finalen.

Men som med det mesta är det ambivalent.

Man ser fram emot det och man fruktar det.

Så vi pratade om det när killarna låg på sina luftmadrasser och jag tror att det är skönt för dem. Att prata om det som gör dem nervösa. Vi sa också att vi inte skulle fastna i det där utan göra allt vi kunde för att spela utan hämningar.

Frukost, vila, lite lättsam bollek, lunch och sedan spårvagn till matchen.

Finalen gick på Gamla Ullevi och vi värmde upp på en liten yta strax intill och det kändes bra, det kändes fint och killarna var fast beslutna att göra bättre ifrån sig än när vi mötte turneringsfavoriterna Right2Dream i gruppspelet.

Det var då vi stod med mössan i hand och inte vågade attackera på dem. Vi var rädda.

Jag har varit rädd alldeles för ofta på planen. Jag vill inte att mina spelare ska vara det.

Vi kom ut på planen och Gamla Ullevi var välfylld. Hög stämning. Lineup och nationalsånger. Pulsen steg och jag önskade bara att mina killar skulle våga. Ge sig hän.

Matchen blåstes igång och vilken skillnad det var från gruppspelsmatchen!

Vi var aggressiva, smarta och med ett helt okej passningsspel. Våra motståndare var konfunderade och fick inte alls igång det där vägvinnande spelet som de visat upp tidigare i turneringen.

Efter drygt tio minuter får vi en hörna. Och den nickar Diako Eliassi in till 1-0.

Right2Dream testar oss främst genom långskott, men vi spelar ett uppoffrande försvarsspel och blockerar skott och bryter.

I pausen betonar jag att vi ska skita i resultatet. Viktigast av allt är att vi spelar 60 minuter på det sättet som vi hade kommit överens om. Modigt.

Det gör vi också, men ju längre halvleken lider, ju tröttare blir vi. Eller kanske fegare. Jag vet inte. Men vi börjar ta för få initiativ när vi har bollen, vilket gör att vi tappar den för snabbt.

Right2Dream har dock få målchanser.

Men med en kvart kvar blir det kalabalik i vårt straffområde, bollen far som en flipperkula och till slut hugger en Right2Dream-spelare och sätter 1-1 från nära håll.

Då börjar de tuffa matchandet ta ut sin rätt. Sex matcher på sex dagar på varierat underlag och med risigt käk och nätter på luftmadrasser, men det är lika för båda lagen och det är bara att konstatera; våra motståndare har mer bensin i tanken och orkar längre och oftare. Med åtta minuter kvar slinker en boll in bakom våra mittbackar, en boll vi vanligtvis har kontroll på, men nu har vi fel position och reagerar för sent och Right 2Dreams får ett friläge och sätter 2-1.

Vi orkar inte svara.

Det blir en tung förlust.

I går bloggade jag så här:

”De slog oss i gruppspelet och var klart bättre än oss då. Vi vet att det kommer bli otroligt tufft. Men det jag begär av mina spelare är mod. Motståndarna må vara skickliga som tusan. Vi ska inte ge oss utan fajt. Det är den attityden vill jag se i finalen. Får jag det är jag nöjd.”

Vi fick exakt det.

Gothia Tipselit Trophy har varit en fantastisk erfarenhet. För Steglander och undertecknad. För våra spelare.

Och herregud, vilka fina killar vi har. De har skött sig exemplariskt. 

här.Och om ni vill läsa vad Right2Dream-spelarna tyckte om matchen och om oss, läs här.

Jag stod och snicksnackade med några IFK Norrköping-spelare i korridoren, vi hade slagit dem några dagar tidigare och nu undrade de vad som krävdes för att bli en allsvensk spelare. Jag gav dem några råd och en av dem sa sedan:

– När du spelade stod det alltid på Fotbollskanalen.se efter era matcher: Rydström sågar ditt, Rydström sågar datt.

Jag tyckte det var fyndigt sagt och sa att det stämde. Det var ju nästan alltid domarnas fel. Eller någon annans.

På fredagen vankades semifinal i Gothia Tipselit Trophy. Vi hade tagit in Adam Hellborgs luftmadrass in till Steglanders och mitt rum. Han hade klagat på krasslighet efter kvartsfinalen och vi ville inte ta några risker. Nattens sömn hade inte kurerat honom och vi fick inse att vi inte kunde använda oss av vår speluppläggare.

Men vi såg möjligheterna och det ska verkligen sägas – det är en riktigt bra grupp vi har. Vi har givit dem väldigt mycket egentid och eget ansvar och de har skött det klockrent.

Våra kvällssamtal har varit suveräna. Ett slags terapisamtal. Kanske mest av allt för min del.

Killarna har legat på sina luftmadrasser och lyssnat med stora öron när jag har haft monologer och sedan har Steglander summerat allt med att konstatera att ”jag håller med”.

Matchdagen tog vi det först lugnt. Men sedan samlades vi på den lilla gräsplanen och körde Gris. Det var uppskattat och löste upp en del nervknutar.

På matchgenomgången betonade jag att vi helt och hållet skulle strunta i motståndet. Vi skulle spela vårt spel. Fokusera på vår prestation. Inte jaga något annat. Och ta tillvara på upplevelsen.

Om vi har haft ett mantra under turneringen är det – fokusera på det egna spelet.

Vi har tidigare lyckats si och så med den biten. Vi har låtit omständigheter och motståndare begränsa oss, men vi har hela tiden pratat om det här i gruppen och Steglander och jag har försökt att göra dem medvetna om att de faktiskt själva kan styra över det här. De kan styra över hur de vill ta sig an en utmaning.

Och mot BP visade killarna att man vågar och kan.

Det var visserligen ingen sprudlande attackfotboll. Men vi spelade kompakt försvarsspel, där spelarna värderade situationerna fint och när vi vann bollen slog vi nästan aldrig i väg den på måfå (jag har i det närmaste förbjudit det, det är det värsta jag vet) utan behöll den inom laget.

Femte matchen på fem dagar satte dock sina spår. Slitna spelare hade inte alltid kraft att fylla på i straffområdena och det kryllade inte av heta målchanser. Vi hade emellertid aningen lättare att ta oss fram i banan med vårt passningsspel, BP:s attacker startade ofta med en längre boll.

Men matchen fick avgöras på straffar.

Den här gången stod Elias Eriksson i vårt mål och kunde se BP missa två av sina fyra straffar. De hann aldrig lägga sin femte straff eftersom Anton Maikkula, Elof Nelson, Svante Ingelsson och Gustav Eriksson Söderström redan hade slagit in sina.

Det betydde avancemang till final och där väntar hela turneringens gunstlingar, Right to Dreams.

De slog oss i gruppspelet och var klart bättre än oss då. Vi vet att det kommer bli otroligt tufft. Men det jag begär av mina spelare är mod. Motståndarna må vara skickliga som tusan. Vi ska inte ge oss utan fajt. Det är den attityden vill jag se i finalen. Får jag det är jag nöjd.

Efter segern i kvartsfinalen hade vi en ledig eftermiddag och kväll och vi passade på att åka in till Göteborg och äta och sedan kolla på två av de andra kvartsfinalerna som spelades på Heden.

Right to Dream är poppislaget och drar fulla hus. Drygt 6000 personer var packade på Heden när killarna från Ghana besegrade Newcastle med 1-0. Det var en rättvis seger.

I den andra kvartsfinalen som vi såg besegrade BP Hammarby med ett sent 2-1-mål. Vi kollade lite extra på just den matchen eftersom vi skulle få möta det segrande laget i vår semifinal. Båda lagen hade spelskicklighet och fart med bollen.

Efter fyra matcher på fyra dagar och till det risigt käk i skolmatsalen (som vi med alla möjliga medel har försökt förstärka) och nätter på luftmadrasser i svettiga klassrum är det naturligt att kropparna börjar bli trötta.

Och det är också ofrånkomligen så att spelare blir skadade och får skavanker under en sådan här turnering.

Det har vi nu.

Men vi får försöka göra det bästa av situationen. Och när en spelare är borta ger det chansen till någon annan.

När Steglander och jag stannade till på Konsum nära Kålltorp och stod och valde vilken kvargsort vi skulle ha märkte jag att det stod en kille bakom oss. Jag gick åt sidan och sa att han kanske visste vad han ville ha och kunde gå före. ”Jag blev starstrucked” sa han och jag blev orolig att han var ironisk.

Men det var han inte och han tackade för allt jag hade gjort.

Och så finns det de som säger att fotbollssupportrar är hårda och elaka.

Jag får ständigt bevis på motsatsen.

Det är jag väldigt tacksam över.

Vi mötte Falkenbergs FF i kvartsfinal i Gothia Cup och vi var det spelförande laget i första halvlek. Vi kunde tämligen enkelt ta oss in på FFF:s planhalva, men vi gjorde det för långsamt och tempofattigt. Vilket fick som följd att vi inte utnyttjade de möjligheter som fanns.

En bit in i första halvlek fick vi emellertid straff. Som vi dessvärre missade. Strax därefter rullade vi upp FFF och Anton Maikkula skickade in ett stenhårt inlägg som Gustav Eriksson Söderström mötte med vristen på bortre stolpen, men FFF:s målvakt gjorde en briljant räddning.

Efter paus var det som om FFF säkrade upp. De gick ner och spelade 4-5-1, spelet blev mer tillknäppt och FFF satsade framför allt på fasta situationer.

Hugo Lundberg gjorde sin första match för oss i turneringen och han hanterade alla inlägg på ett bra sätt.

Ju längre matchen led, ju mer försiktiga blev båda lagen.

Jag hade önskat att vi hade vågat attackera, att vi hade vågat släppa loss all den talang och förmåga som vi har – men vi vågade inte.

Matchen gick till straffar.

Jag valde ut mina fem skyttar. Anton Maikkula, Elof Nelson, Adel Ziarat, Adam Hellborg och Svante Ingelsson.

FFF började skjuta. Hugo läste skytten och räddade. Perfekt start. En räddning direkt gjorde FFF-spelarna osäkra. Maikkula var stensätter och vi hade ledningen.

FFF satte sin andra straff, Elof satte vår andra.

FFF satte sin tredje, vi missade vår tredje.

Då var ställningen oavgjord.

FFF:s fjärde straff var bra. Men Hugo sträckte ut och räddade.

Adam Hellborg slog in vår fjärde straff och nu var vi i ledning.

När Hugo räddade FFF:s femte straff var segern klar.

En detalj; innan matchen igår gjorde jag en intervju på innerplan. Jag var rolig. Jag var briljant. Jag var som vanligt. Idag kom arrangörerna fram innan match och jag utgick från att de ville snacka med mig igen. Men icke. De ville hellre prata med Johan Steglander.

”Ja, ja, ni gör det på egen risk, han är ju mer av en raggare än vad jag är”, muttrade jag.

Som straff för att Steglander snor mediautrymme för mig beordrade jag honom att köra lite extra fys med mig och avbytarna när vi kom tillbaka till Kåltorpsskolan.

Han måste veta sin plats.

I morgon vankas det semifinal. Antingen mot Bajen eller mot BP.

Match på Heden, den tredje och sista matchen i gruppen och vi mötte Right to Dream, fjolårsmästarna från Ghana.

Men först torftig frukost och halvhjärtad husmanskost till lunch i skolmatsalen och sedan tog vi spårvagnen till Heden och det var folk överallt, det var liv, det var stoj och vi blev nog lite tagna på sängen. Vi hittade en yta att värma upp på, men folk gick i vägen, några spelare ville gå på toaletten, men hittade ingen och det var allmänt stökigt, men jag försökte betona att vi skulle fokusera på det vi tränade på nästan dagligen och inte låta oss störas, men förstod att det skulle bli svårt.

Innan matchen blev jag intervjuad av Emelie Ölander, som var matchspeaker. Jag kollade mig runt omkring och det var riktigt fin inramning, säkert 5-6000 personer på läktarna.

Plötsligt saknade jag att själv spela inför en sådan publik.

Det var gruppfinal och Right to Dream var tvunget att vinna. Vi kunde klara oss vidare från gruppen även vid förlust.

Det ska sägas – Right to Dream är ett väldigt bra fotbollslag. Det går undan när de spelar fotboll. De löper snabbt, de är aggressiva, när de tar sig in i en duell gör de det för att vinna boll och samtidigt är de bollskickliga.

Fast motståndarna kan vara allt det där.

Vi ska ändå spela vårt spel. Agera så som vi kan. Ta initiativ. Hela tiden försöka. Och försöka. Igen och igen.

Men det gjorde vi inte idag. Vi lät oss begränsas. Av inramningen och av motståndet. Vi lät allt det där göra oss sämre än vad vi är.

Det stör mig som fan.

Mer än att de gick in fult i luftduellerna och utsatte mina spelare för våld mot huvudet. Den biten ska domaren stävja, men det hade han inte förmågan att göra.

Men som sagt, jag stör mig mycket mer på att vi inte vågade vara det lag och att vi inte vågade vara de spelare vi har förmågan att vara.

Vi fick stryk med 1-0.

Men gick ändå vidare, som bästa tvåa.

I morgon väntar kvartsfinal på Heden, mot Falkenbergs FF.

Då tar vi nya tag.

Jag var en smula missnöjd med vår insats i första halvlek mot IFK Norrköping. Jag tycker vi var fega. Vi pratade dock om det i pausen, spelarna och jag.

I andra halvlek var det klart bättre.

Vi kunde flera gånger såra Peking i djupled och Gustav Eriksson Söderström satte 1-0, Svante Ingelsson 2-0 och även om Peking reducerade med en kvart kvar kunde vi ha hyfsad kontroll och vinna med 3-1 (det tredje målet satte Isak Magnusson, efter briljant förarbete av Ingelsson).

I morgon väntar en riktigt tuff match mot Right to Dream, en fotbollsakademi från Ghana. De vann ifjol och har tydligen kvar många spelare från det laget.

Jag såg lite när de spelade 3-3 mot IFK Norrköping. Deras spel höll hög klass.

Jag hade vissa synpunkter på domaren i dagens match. Nivån skiftade och bedömningarna var märkliga. Hon hade inte heller någon större hjälp från sina assisterande domare.

Dock – efter matchen pratade jag med en kille som jobbar för Tipselit. Han sa något i stil med att jag högljutt hade protesterat mot domaren eftersom det var en kvinnlig domare.

Jag hade inte ens reflekterat över att det var en kvinnlig domare. För mig är det en bra domare. Eller en mindre bra domare. Jag struntar högaktningsfullt i könet på domaren. Och jag protesterade högljutt ett par gånger eftersom domarinsatsen idag var mindre bra.

Sedan kan man undra om jag ska protestera mot domaren. Nej, det kanske jag inte ska. Eller borde. Samtidigt skyller jag aldrig vår egen insats på eventuella misstag från domaren. Spelarna får aldrig ha det som ursäkter.

På kvällen blev det Liseberg. Min dotter Tuva var med. Men eftersom jag ogillar karuseller fick Johan Steglander bita ihop och åka med Tuva. Fast jag vågade mig ner i Flumriden. Och jag fick mersmak. Och innan vi gick hem testade jag Lisebergsbanan. Jag har i hela mitt vuxna liv trott att magen skulle vända på sig om jag åkte en berg och dalbana. Men icke. Det var en piece of cake.

Där ser man.

Om ni vill läsa ett objektiv referat om vår seger mot IFK Norrköping – läs här.

Gothia Cup för oss i U19. Eller i alla fall delar av oss. P 17 Elite är en inbjudningsturnering och det är dels utländska lag och dels de bästa svenska lagen.

Men eftersom det är P 17 får inte alla våra U 19-spelare vara med. Inga 96:or. Och bara två 97:or får vara med i Gothia-truppen.

Så det är 98:or och 99:or som dominerar och vi tog bussen från Kalmar vid 07.30 och kom fram till skolan vid 12 och det var ett litet klassrum som vi tilldelades och jag minns ju hur det var förr när man var på cuper eller läger, alla hade liggunderlag och om det nu var någon som hade luftmadrass tog det ett dygn att pumpa upp luft i den. Luft som sedan snabbt pös ut.

Nu langades det upp enorma åbäken till luftmadrasser. Någon hade till och med en dubbelsäng. Och alla blåstes upp genom att man kopplade in dem till ett eluttag.

Det redan minimala klassrummet var plötsligt för litet. Steglander och undertecknad fick inte plats.

Som tur väl var lyckades Steglander snacka till sig kartrummet intill. Så vi tog vårt pick och pack och installerade oss  där och fick det tämligen behagligt.

Efter en skabbig skollunch förberedde vi oss för turneringens första match.

Vi skulle ta oss an norska Lilleström och jag ville ha revansch från förlusten på Fredriksskans 2006, då Lilleström slog oss i Royal League med 2-0.

Det blev en liten promenad, sedan spårvagn till Valhalla och väl där försökte vi hitta en liten yta – som inte bestod av asfalt – för att värma upp på. Vi hittade en gropig gräsplätt, men gillade läget.

Sedan gick vi ut och körde över Lilleström.

Vi satte tidigt 1-0 och trummade sedan vidare. Bra presspel, kompakt lag och många målchanser och matchen – som spelades 2 x 30, vanns med 6-0.

Imorgon väntar emellertid tuffare motstånd. IFK Norrköping. Som är kanske bäst i Sverige i klassen. Peking spelade 3-3 mot fjolårsmästarna Right to Dream från Ghana.

Förresten, Steglander, den som gjort flest matcher i Kalmar AIK, men som alltmer får ett rött hjärta, råkade i förbifarten avslöja att han hade varit i Göteborg och kollat på Kalmar FF:s SM-final mot Örgryte IS 1986. ”Men berätta inte för någon!”