Match på Heden, den tredje och sista matchen i gruppen och vi mötte Right to Dream, fjolårsmästarna från Ghana.

Men först torftig frukost och halvhjärtad husmanskost till lunch i skolmatsalen och sedan tog vi spårvagnen till Heden och det var folk överallt, det var liv, det var stoj och vi blev nog lite tagna på sängen. Vi hittade en yta att värma upp på, men folk gick i vägen, några spelare ville gå på toaletten, men hittade ingen och det var allmänt stökigt, men jag försökte betona att vi skulle fokusera på det vi tränade på nästan dagligen och inte låta oss störas, men förstod att det skulle bli svårt.

Innan matchen blev jag intervjuad av Emelie Ölander, som var matchspeaker. Jag kollade mig runt omkring och det var riktigt fin inramning, säkert 5-6000 personer på läktarna.

Plötsligt saknade jag att själv spela inför en sådan publik.

Det var gruppfinal och Right to Dream var tvunget att vinna. Vi kunde klara oss vidare från gruppen även vid förlust.

Det ska sägas – Right to Dream är ett väldigt bra fotbollslag. Det går undan när de spelar fotboll. De löper snabbt, de är aggressiva, när de tar sig in i en duell gör de det för att vinna boll och samtidigt är de bollskickliga.

Fast motståndarna kan vara allt det där.

Vi ska ändå spela vårt spel. Agera så som vi kan. Ta initiativ. Hela tiden försöka. Och försöka. Igen och igen.

Men det gjorde vi inte idag. Vi lät oss begränsas. Av inramningen och av motståndet. Vi lät allt det där göra oss sämre än vad vi är.

Det stör mig som fan.

Mer än att de gick in fult i luftduellerna och utsatte mina spelare för våld mot huvudet. Den biten ska domaren stävja, men det hade han inte förmågan att göra.

Men som sagt, jag stör mig mycket mer på att vi inte vågade vara det lag och att vi inte vågade vara de spelare vi har förmågan att vara.

Vi fick stryk med 1-0.

Men gick ändå vidare, som bästa tvåa.

I morgon väntar kvartsfinal på Heden, mot Falkenbergs FF.

Då tar vi nya tag.