Finaldag i Gothia Cup och skolan vi bodde i började tömmas på ledare, spelare och lag. Merparten hade ju åkt hem och den kaotiska stämningen som hade rätt de flesta dagarna hade stillats.

Men vi var kvar och när vi hade samling kvällen innan var det stolta killar som såg fram emot finalen.

Men som med det mesta är det ambivalent.

Man ser fram emot det och man fruktar det.

Så vi pratade om det när killarna låg på sina luftmadrasser och jag tror att det är skönt för dem. Att prata om det som gör dem nervösa. Vi sa också att vi inte skulle fastna i det där utan göra allt vi kunde för att spela utan hämningar.

Frukost, vila, lite lättsam bollek, lunch och sedan spårvagn till matchen.

Finalen gick på Gamla Ullevi och vi värmde upp på en liten yta strax intill och det kändes bra, det kändes fint och killarna var fast beslutna att göra bättre ifrån sig än när vi mötte turneringsfavoriterna Right2Dream i gruppspelet.

Det var då vi stod med mössan i hand och inte vågade attackera på dem. Vi var rädda.

Jag har varit rädd alldeles för ofta på planen. Jag vill inte att mina spelare ska vara det.

Vi kom ut på planen och Gamla Ullevi var välfylld. Hög stämning. Lineup och nationalsånger. Pulsen steg och jag önskade bara att mina killar skulle våga. Ge sig hän.

Matchen blåstes igång och vilken skillnad det var från gruppspelsmatchen!

Vi var aggressiva, smarta och med ett helt okej passningsspel. Våra motståndare var konfunderade och fick inte alls igång det där vägvinnande spelet som de visat upp tidigare i turneringen.

Efter drygt tio minuter får vi en hörna. Och den nickar Diako Eliassi in till 1-0.

Right2Dream testar oss främst genom långskott, men vi spelar ett uppoffrande försvarsspel och blockerar skott och bryter.

I pausen betonar jag att vi ska skita i resultatet. Viktigast av allt är att vi spelar 60 minuter på det sättet som vi hade kommit överens om. Modigt.

Det gör vi också, men ju längre halvleken lider, ju tröttare blir vi. Eller kanske fegare. Jag vet inte. Men vi börjar ta för få initiativ när vi har bollen, vilket gör att vi tappar den för snabbt.

Right2Dream har dock få målchanser.

Men med en kvart kvar blir det kalabalik i vårt straffområde, bollen far som en flipperkula och till slut hugger en Right2Dream-spelare och sätter 1-1 från nära håll.

Då börjar de tuffa matchandet ta ut sin rätt. Sex matcher på sex dagar på varierat underlag och med risigt käk och nätter på luftmadrasser, men det är lika för båda lagen och det är bara att konstatera; våra motståndare har mer bensin i tanken och orkar längre och oftare. Med åtta minuter kvar slinker en boll in bakom våra mittbackar, en boll vi vanligtvis har kontroll på, men nu har vi fel position och reagerar för sent och Right 2Dreams får ett friläge och sätter 2-1.

Vi orkar inte svara.

Det blir en tung förlust.

I går bloggade jag så här:

”De slog oss i gruppspelet och var klart bättre än oss då. Vi vet att det kommer bli otroligt tufft. Men det jag begär av mina spelare är mod. Motståndarna må vara skickliga som tusan. Vi ska inte ge oss utan fajt. Det är den attityden vill jag se i finalen. Får jag det är jag nöjd.”

Vi fick exakt det.

Gothia Tipselit Trophy har varit en fantastisk erfarenhet. För Steglander och undertecknad. För våra spelare.

Och herregud, vilka fina killar vi har. De har skött sig exemplariskt. 

här.Och om ni vill läsa vad Right2Dream-spelarna tyckte om matchen och om oss, läs här.