Jag stod och snicksnackade med några IFK Norrköping-spelare i korridoren, vi hade slagit dem några dagar tidigare och nu undrade de vad som krävdes för att bli en allsvensk spelare. Jag gav dem några råd och en av dem sa sedan:

– När du spelade stod det alltid på Fotbollskanalen.se efter era matcher: Rydström sågar ditt, Rydström sågar datt.

Jag tyckte det var fyndigt sagt och sa att det stämde. Det var ju nästan alltid domarnas fel. Eller någon annans.

På fredagen vankades semifinal i Gothia Tipselit Trophy. Vi hade tagit in Adam Hellborgs luftmadrass in till Steglanders och mitt rum. Han hade klagat på krasslighet efter kvartsfinalen och vi ville inte ta några risker. Nattens sömn hade inte kurerat honom och vi fick inse att vi inte kunde använda oss av vår speluppläggare.

Men vi såg möjligheterna och det ska verkligen sägas – det är en riktigt bra grupp vi har. Vi har givit dem väldigt mycket egentid och eget ansvar och de har skött det klockrent.

Våra kvällssamtal har varit suveräna. Ett slags terapisamtal. Kanske mest av allt för min del.

Killarna har legat på sina luftmadrasser och lyssnat med stora öron när jag har haft monologer och sedan har Steglander summerat allt med att konstatera att ”jag håller med”.

Matchdagen tog vi det först lugnt. Men sedan samlades vi på den lilla gräsplanen och körde Gris. Det var uppskattat och löste upp en del nervknutar.

På matchgenomgången betonade jag att vi helt och hållet skulle strunta i motståndet. Vi skulle spela vårt spel. Fokusera på vår prestation. Inte jaga något annat. Och ta tillvara på upplevelsen.

Om vi har haft ett mantra under turneringen är det – fokusera på det egna spelet.

Vi har tidigare lyckats si och så med den biten. Vi har låtit omständigheter och motståndare begränsa oss, men vi har hela tiden pratat om det här i gruppen och Steglander och jag har försökt att göra dem medvetna om att de faktiskt själva kan styra över det här. De kan styra över hur de vill ta sig an en utmaning.

Och mot BP visade killarna att man vågar och kan.

Det var visserligen ingen sprudlande attackfotboll. Men vi spelade kompakt försvarsspel, där spelarna värderade situationerna fint och när vi vann bollen slog vi nästan aldrig i väg den på måfå (jag har i det närmaste förbjudit det, det är det värsta jag vet) utan behöll den inom laget.

Femte matchen på fem dagar satte dock sina spår. Slitna spelare hade inte alltid kraft att fylla på i straffområdena och det kryllade inte av heta målchanser. Vi hade emellertid aningen lättare att ta oss fram i banan med vårt passningsspel, BP:s attacker startade ofta med en längre boll.

Men matchen fick avgöras på straffar.

Den här gången stod Elias Eriksson i vårt mål och kunde se BP missa två av sina fyra straffar. De hann aldrig lägga sin femte straff eftersom Anton Maikkula, Elof Nelson, Svante Ingelsson och Gustav Eriksson Söderström redan hade slagit in sina.

Det betydde avancemang till final och där väntar hela turneringens gunstlingar, Right to Dreams.

De slog oss i gruppspelet och var klart bättre än oss då. Vi vet att det kommer bli otroligt tufft. Men det jag begär av mina spelare är mod. Motståndarna må vara skickliga som tusan. Vi ska inte ge oss utan fajt. Det är den attityden vill jag se i finalen. Får jag det är jag nöjd.