Jag var en smula missnöjd med vår insats i första halvlek mot IFK Norrköping. Jag tycker vi var fega. Vi pratade dock om det i pausen, spelarna och jag.

I andra halvlek var det klart bättre.

Vi kunde flera gånger såra Peking i djupled och Gustav Eriksson Söderström satte 1-0, Svante Ingelsson 2-0 och även om Peking reducerade med en kvart kvar kunde vi ha hyfsad kontroll och vinna med 3-1 (det tredje målet satte Isak Magnusson, efter briljant förarbete av Ingelsson).

I morgon väntar en riktigt tuff match mot Right to Dream, en fotbollsakademi från Ghana. De vann ifjol och har tydligen kvar många spelare från det laget.

Jag såg lite när de spelade 3-3 mot IFK Norrköping. Deras spel höll hög klass.

Jag hade vissa synpunkter på domaren i dagens match. Nivån skiftade och bedömningarna var märkliga. Hon hade inte heller någon större hjälp från sina assisterande domare.

Dock – efter matchen pratade jag med en kille som jobbar för Tipselit. Han sa något i stil med att jag högljutt hade protesterat mot domaren eftersom det var en kvinnlig domare.

Jag hade inte ens reflekterat över att det var en kvinnlig domare. För mig är det en bra domare. Eller en mindre bra domare. Jag struntar högaktningsfullt i könet på domaren. Och jag protesterade högljutt ett par gånger eftersom domarinsatsen idag var mindre bra.

Sedan kan man undra om jag ska protestera mot domaren. Nej, det kanske jag inte ska. Eller borde. Samtidigt skyller jag aldrig vår egen insats på eventuella misstag från domaren. Spelarna får aldrig ha det som ursäkter.

På kvällen blev det Liseberg. Min dotter Tuva var med. Men eftersom jag ogillar karuseller fick Johan Steglander bita ihop och åka med Tuva. Fast jag vågade mig ner i Flumriden. Och jag fick mersmak. Och innan vi gick hem testade jag Lisebergsbanan. Jag har i hela mitt vuxna liv trott att magen skulle vända på sig om jag åkte en berg och dalbana. Men icke. Det var en piece of cake.

Där ser man.

Om ni vill läsa ett objektiv referat om vår seger mot IFK Norrköping – läs här.