Kallskänks-Martin bokade in Moneybrother till sitt strandställe Sinus och Wendin slängde in sin gitarr i Rektors-Henkes bil och så körde vi upp Wendin till Sinus i Köpingsvik och tanken var att det skulle vara en 45-minutersspelning, akustisk, ta det som det kommer-känsla, men när Wendin klev upp på scenen strulade ljudet. Rejält. Wendin skojade lite om uteblivet soundcheck, men saken var den att det som behövde checkas innan hade checkats innan. Fast så var det ett uttag som saknades och det ena ledde till det andra och Wendin höll modet uppe, visade upp sin briljanta förmåga till mellansnack, men även om det till slut blev ljud i högtalarsystemet (till en början var det helt tyst) var ljudet för dåligt och Wendin hörde inte vad han sjöng och spelade.

Så det blev tämligen trevande 45 minuter.

I bilen hem pratade vi om känslan Wendin upplevde på scenen. Ansvaret mot publiken, arrangören, men att det var omöjligt att spela mer än vad han gjorde. Det är möjligt att publiken hade nöjt sig med hur det lät, men för Wendin var det jobbigt att det han skapade från scenen inte blev bättre.

Lite som att vara en allsvensk spelare, men så blir det man presterar division V-mässigt på grund av omständigheter.

Det är en hemsk känsla, konstaterade Wendin och jag kände igen den.

Men en tanke föddes också – att köra en ordentlig spelning på Sinus nästa år. Martins ställe kan verkligen på sikt bli en grymt bra konsertplats.

Med andra ord – det här får ses som introt. Resten tar vi 2016.

Dagen efter tittade Daniel Lemma förbi och det blev käk på Kallskänken och vi byggde vidare på tankarna om en spelning nästa år. Lemma kunde ju hänga på Wendin.

Det blev rejäl efterrätt, många bra historier från diverse konserter, Hammarbytugg och Lemma, som själv lirade fotboll en gång i tiden, nämnde att han hade mött Högaborg då Henke Larsson lirade där. Men Larsson var inte den stora stjärnan då. Det var istället en kille som hette Patrik Sundström. Visste jag vem det var, undrade Lemma?

Så klart!

Underbara Sundet.

Han lirade sedan i MFF, HIF och Landskrona Bois och det var alltid tufft att försöka ta sig an honom på Landskrona IP:s enorma gräsmatta. Patrik Sundström slog crossbollar till höger och vänster och varje boll satt på läppen.

Nostalgi.